Estetik

I någon mån har jag alltid varit skeptisk till estetik. Min skepsis skulle förmodligen, om jag försökte artikulera den, ha något att göra med yta. Men också: det undflyende.

Många gånger kan vi fastna inför någonting vackert. Det kan vara mycket enkla saker – ett ansiktsuttryck på ett foto, solnedgången, en stämningsfylld situation. Inte sällan stannar vi ett slag, tittar och känner efter. I vissa fall kan vi rentav utbrista: jag önskar att detta varade för alltid!

När vi vänt bort blicken, emellertid, återstår bara ett minne att upplevelse. Och vem kan väl njuta åt minnet av en solnedgång? Det vackra är alltså beroende av stunden och av riktningen på vår blick. Det är ett undflyende fenomen.

Med inspiration från Platon ägnades det stor möda under medeltiden åt att utröna det vackra som, jämte det goda, en av de högsta principerna för verkligheten. Allt var i själva verket vackert och gott – att det inte alltid framstod så för människan, berodde endast på hennes underlägsna intellekt (jämfört med Guds). Som jag ser det, bygger en sådan uppfattning ytterst på att man anat något större bakom det vackra tinget, en aning som samtidigt förenas med en önskan om att allt i själva verket vore lika vackert som detta ting. Jag hör en vacker klang och säger till mig själv: det måste gå att klargöra vad som är det vackra i sig, det vackras princip! För en medeltida människa blir följande tankeled därpå naturligt: kan denna princip i själva verket klargöra och förklara allting? – ty är det inte skrivet: ’Gud såg att det var gott’?

Sedan Gud så småningom inte längre framstod som alltings utgångspunkt och mål, blev det istället människans uppgift att själv, utifrån vad hon uppfattade vara det ’vackra i sig’, göra världen vacker. Denna uppgift kan vi kalla estetik. Deluppgift 1: ta reda på vilka strukturer som gör något vackert (färger, mönster, rörelser, ljud…). Deluppgift 2: finn ut olika sätt att ordna världen, så att det vackra renodlas (konst, dans, musik…).

Men går inte alltihop tillbaka på ett antikt och medeltida misstag: att anta att det faktiskt finns någonting som kan sägas vara ’det vackra i sig’? Under detta misstag ligger ovannämnda aning och en önskan eller ett begär efter att kunna förbli inför det vackra, att rentav stiga in i det vackra tinget och bebo det.

Ändå är vi tvingade att ta blicken från föremålet för vårt begär – att avlägsna oss eller inse att tingens tillstånd är övergående. Jag tror att detta faktum skapar en viss motsättning mellan exempelvis konstnären och hennes publik: medan konstnären just lever för det vackra och tillägnat sig idéer om vad som är det ’vackra i sig’, så kan publiken förvisso se något vackert i ett verk, men rör sig sedan vidare till andra uppdrag i livet. Därmed kan åskådaren aldrig känna det begär eller den aning som konstnären låter leda sig. Det blir istället möjligt att ’gå från upplevelse till upplevelse’, att förbli en kort stund inför verket och sedan låta det fly undan från blicken.

I detta möte mellan åskådare och konstnär i konstverket, återspeglas något av ett öde för vår kultur: våra begär och aningar blir bara ytliga intryck för andra. Jag inser å andra sidan att denna situation öppnar för andra konstnärliga möjligheter, låt oss säga: möjligheter i det vackras skugga. Kan sådana möjligheter kallas estetiska?