Att försumma kroppen

Jag har på följande sätt varit blind för min kropp: Genom att tro att något slags frigörelse från kroppsliga behov och oberoende av kroppsliga reaktioner på något sätt skulle vara ett mått på framgång, har jag ständigt undvikit att omfatta dessa behov och reaktioner i min förståelse av mig själv.

Lever jag i en okroppslig kultur? – Kroppslig nödvändighet är otvivelaktigt något samtidigt förfärande och lockande, och den är inte minst en källa till motstånd (tänker exempelvis på att de unga mammor som framhäver sina moderliga plikter i motsats till den kommersiella kulturens frihet, liksom Falun Gong och andra som just tar sin utgångspunkt i enkla kroppsliga rörelser som ett sätt att protestera). Samtidigt tycks ju många idag snarare göra själen kroppslig genom biologismen: allt jag är, är förprogrammerat i mina gener. Men: är detta i själva verket egentligen att förandliga kroppen? Grundtanken bakom hela den biologistiska filosofin skulle kunna vara: lär dig leva med din kropp! Men det imperativet avslöjar ju en underliggande okroppslighet: det som lever hos oss människor är ju i själva verket kroppen! Kanske en ärligare, men så mycket mer fruktansvärd, formulering vore: lär din kropp att leva med dig! Om detta är biologismen, så är den egentligen endast ett sätt att undgå de nödvändiga slutsatserna av satsen: jag är en kropp.

Den senaste veckan har jag haft ytterligt svårt att sova: jag har legat vaken hela nätter och proppade därför i mig såväl kaffe som koffeintabletter för att orka med dagarna. Som student som inte tycker sig studera tillräckligt mycket, intalade jag mig att det knappast kunde vara någon varningssignal på annalkande utbränning eller liknande: att skriva uppsats är väl inte så ansträngande? – Man tänker sig att ansträngning kommer med åtta timmars arbete, kanske också endast med fysiskt arbete. Grundtanken tycks vara: kroppen kan inte förstå alla de svårigheter som mitt förnuft genomlider när den söker utreda alla tankegångar som slutligen ska resultera i en uppsats.

Men jag är nu övertygad om att kroppen genomlever dessa svårigheter, om än på ett otänkt, osagt sätt. Kanske blir dess problem därför så mycket större: jag tänker mig att förnuftet är likt en hand som ligger sänkt i kroppens vattenmassa. Jag kan medvetet röra på handen samt också hindra dess rörelser, men jag kan inte hejda de vågor på vattnet som rörelserna förorsakar. Centralt är att jag i första hand är vattenmassan, inte handen. Jag är det jag inte kan kontrollera, medan det jag kallar ’min kontroll’ alltid är sekundär.