Bättre våga ha fel, än söka ha rätt!

I vissa sammanhang, särskilt vetenskapliga, kommer jag inte sällan på mig själv med att ha tankar vars kärna skulle kunna uttryckas: det är bättre att riskera ha fel, än att söka ha rätt!

Låt oss ta ett exempel. Jag läser en bok av någon mindre känd författare från 1800-talet. Min uppgift är helt enkelt att själv på något sätt skriva om detta verk. Nu har jag två möjligheter. Å ena sidan kan jag strängt följa fastställda mallar för tolkning och strikt följa originaltexten. Min slutsats lyder enligt formeln: ’detta och detta skrevs’. Frågan är: har den text jag själv skrivit något värde, när var och en själva kan gå tillbaka till ursprungstexten och läsa den? Dessutom: garanterar min noggrannhet att min tolkning av texten på något sätt ligger närmare … vadå? Författarens intention? Förståelsen hos viktiga läsare av texten, som lät sig inspireras till egna storverk? Förståelsen hos författarens samtid? Å andra sidan kan jag då, med större risk för att göra fel, bli mer spekulativ och göra någon intressant och oväntad tolkning av texten: jag läser utifrån tanken att texten inte skrivits för att blott delge andra någon fastlagd sanning, utan faktiskt författats för andra tänkande människor. Jag läser helt enkelt som en självständigt tänkande människa.

Först då någon blivit mogen att bära risken att ha fel utan att krackelera, tror jag att hon är beredd att välja det senare alternativet. Dithän har jag nog själv inte kommit. Vi måste inse att det första alternativet i själva verket bär på samma risk, men här har människan kapitulerat inför den oro som risken medför. Skillnaden är att detta första alternativ uppställer 1800-talsförfattaren som objekt, medan det andra i någon mån ’samtalar’ med författaren. Märkligt nog har objektet en förmåga att långsamt bli en avgudabild kring vilken det formas ceremonier och stränga ritualer. Ett samtal med ’objektet’ har, å sin sida, en lika märklig förmåga att över en natt göra ett sådant avguderi meningslöst.

Överför detta resonemang på det vetenskapliga studiet av människors handlingar! Visst vore det avskyvärt om vetenskapen endast lärde oss att känna oro inför dessa handlingar och tänka: förstår jag rätt?, tolkar jag rätt?… Vartill tjänar sådan oro?

Å andra sidan: kan uppmaningen ’våga riskera ha fel, sök inte alltid ha rätt’, formuleras vetenskapligt? Är kanske vetenskapen låst vid sanningssökandet?