Samvaro

När jag läser någon annans text
om vad jag själv har tänkt,
är det som att upptäcka en dörr i mörkret.
Den dörren skall inte öppnas
Också det otänkta är tänkbart bakom slutna dörrar.
Samvaro
- den oöppnade dörren
mellan tanke och nödvändighet.

Sunshine

I sin nya film Sunshine berättar regissören Danny Boyle berättelsen om ett försök att rädda en döende sol, en resa ombord på ett rymdskepp. Skeppet och dess besättning måste gömma sig bakom en gigantisk reflekterande sköld, det enda som skyddar dem från solens dödande värme. Ett problem är att sköldens reflektorer måste vinklas i enlighet med matematiska beräkningar.

I enskilda bilder och scener låter regissören underförstå tanken att det fysikaliska universum är amoraliskt och därför dödligt vackert. I detta universum är människan bara ett sandkorn som lätt förspills och hennes enda mening ligger i att iaktta universums skönhet innan det krossar henne. Solen blir symbol för universums fruktansvärda storlek, skönhet och dödlighet.

Rymdteknologin inkluderar människokroppen i sina beräkningar, utan att ta hänsyn till en subjektiv upplevelse. Om man kan beräkna att uppdraget inte kan slutföras utan att tre människor dör, rangeras besättningsmedlemmarna efter sin funktionalitet och de minst funktionella elimineras. Det enda de kan göra, är att iaktta universums skönhet och förintas.

I någon mening liknar denna människoslakt Marquis de Sades maskinella leksaker, hjul med rakblad som med exakt långsamhet sänks ned i nakna människokroppar, våldtäkter som följer ett precist och förutsägbart schema. Allt för att undanröja offrets mänsklighet. Allt för att förhöja en obestämbar njutning.

Detta är också vad som oroar mig hos filmen Sunshine, nämligen dess sadomasochism. När huvudpersonen i slutscenen ska slitas i stycken av solens eld, stannar plötsligt tiden upp och han får möjlighet att liksom smeka sensuellt över eldväggens yta. Solen förintar sandkornet och sandkornet njuter.

I perspektivet av denna njutning, blir filmens grundläggande intrig emellertid märklig. Frågan är nämligen varför det alls finns anledning att rädda jorden, när människan är liksom intet i förhållande till universums rymd. Regissören låter denna fråga representeras av Pinnbacker, ett annat, strandat rymdskepps förvildade kapten. I slutet av filmen dyker han upp som ett hot mot uppdraget att rädda mänskligheter och talar osammanhängande om 'Gud'. Gud vill att solen ska slockna, människan kan och bör ingenting göra.

Pinnbackers syfte sägs vara att bli den 'sista människan'. Han representerar samtidigt människans litenhet och det storhetsvansinne som kan uppstå ur insikten om den litenheten. Han är därför den perfekta representationen av den sadomasochistiska tendens som underförstås i filmens enskilda scener och bilder, och i förhållande till honom, filmens egentliga slutsats, framstår den grundläggande intrigens uppdrag, att rädda jorden – tyvärr – som oklart och märkligt.

Visserligen försöker regissören ge konturer åt detta räddningsprojekt genom att, underligt nog, avsluta filmen med bilder på en mor och hennes barn i ljuset från en nytänd sol (uppdraget lyckas). Ur ett psykoanalytiskt perspektiv kan man fråga om kanske modern är den egentliga solen. Men själv kan jag inte annat än fråga: varför ges denna 'heliga familj' plötsligt ett värde som hela tiden förnekats övriga karaktärer i filmen?

I DN skriver Kerstin Gezelius att Sunshine kan ses som en allegori över människans ställning i förhållande till växthuseffekten. Vi måste offra våra egon, skriver hon. Det kan hända att hon har rätt angående filmens syfte, men i så fall belyser det jag menar är filmens misslyckande också ett potentiellt hot mot våra försök att stoppa utsläppet av växthusgaser. Det finns en risk att vi hemfaller åt en masochistisk njutning som i slutändan undergräver meningen hos varje försök till lösning av problemet. Kanske bör vi först och främst ta oss an och beskriva den människa som i hemlighet smeker det universum som utgör grunden för hennes fantasier om sin egen litenhet och oändliga storhet, börja där och först när vi avslöjat hennes njutning, våga gå vidare till större problem?

Livet som kopia

I ett avsnitt av Star Trek upplever en av huvudkaraktärerna, O’Brien, ett plötsligt främlingskap inför sina nära och kära efter en kortare bortavaro. Han får genast misstankar om att samtliga blivit utbytta mot kopior och tar på sig rollen av att avslöja komplotten och bli hjälte. I slutet visar det sig att det är O’Brien själv som är kopian. I den sista scenen skjuts han ned och medan han oförstående långsamt dör bort, står den verklige O’Brien och talar med de andra karaktärerna om kopian. I deras ögon har han varit en förprogrammerad docka, en säkerhetsrisk vars likhet med originalet imponerar.

Jag får ibland känslan av att vara en kopia, en känsla jag säkert delar med andra. Våra liv är tragedier och vi själva dömda att aldrig helt greppa vidden av den sanningen.

Den antika tragedin handlade alltsomoftast om att större, gudomliga berättelser – det som enklast kallas ’ödet’ – grep in i och tillintetgjorde den enskildes historia. I den moderna tragedin griper liknande krafter in i människornas liv, men krafterna, så länge de inte bara blivit okända och namnlösa, har utbytts mot ’det sociala’, familjen, begäret och så vidare.

Kanske ligger tragedins magi emellertid inte endast i att större makter krossar de ringare. Kanske ligger den också i det faktum att de större makternas kraft ligger i den lätthet med vilken deras historia berättas. Deras historia har en början, en intrig och ett slut. Zeus var gudarnas konung och gjorde diverse hjältedåd. ’Det sociala’ har sina idealtypiska hjältar, såsom ’överklass’ och ’underklass’. Familjen är en utdragen men enkel pjäs, som kretsar kring förbestämda aktörer. I dessa enkla berättelser, ges inget utrymme åt de enskilda människornas komplexa liv, de liv som inte låter sig berättas. De stora berättelserna är som de kungliga trumpetstötarna som överröstar det hungrande folkets lågmälda klagan.

Om detta är våra liv, en ohörbart mumlande vid sidan av hovlivet, kan vi endast välja mellan att leva två tragedier. Endera gör vi oss till kopior, spelar med en tid i något gudomligt drama, för att efter några år avslöjas som förfalskningar. Eller också vägra vi att vara kopior och träder in i ett främlingskap, agerar som O’Brien i Star Trek. Vi ser de andra som aktörer och tror oss om att vara autentiska hjältar. Emellertid; i dramats slutakt är det alltid vi själva som kommer att avslöjas som kopiorna. Den autentiska hjälten är nämligen bara ytterligare en saga, en bild av vad vi egentligen skulle ha varit, ett ideal som nu tittar med övergående medlidande på våra patetiska liv.

Feministisk kritik av media

I P1-programmet Gender sändes onsdagen den 4 oktober ett reportage om en vetenskaplig avhandling där Mona Livholts avser att undersöka medias rapportering kring ’Hagamannen’, alltså den man som under flera år begick grova våldtäkter mot minst åtta kvinnor i Umeå. En intressant undersökning – men som är fallet i många andra undersökningar av den typen, förblir jag undrande över syftet. Det kan ibland förefalla som att avsikten med många av dessa kritiska granskningar av media är att liksom ’tala journalisterna till rätta’. Grundinställningen tycks vara att alla journalister egentligen borde göra samma överväganden som forskaren själv. I detta fall tänker sig Livholts att allmänhetens intresse av att få närmare kunskap om Hagamannen måste tillgodoses, men att en överdriven rapportering underblåser kvinnors rädsla. Detta är naturligtvis ett riktigt övervägande ur ett feministiskt perspektiv. Frågan är bara vilken slutsats som ska dras av det faktum att media uppenbarligen inte tänker på ett feministiskt sätt?

I inslaget i Gender får någon tidningsredaktör försvara tidningens rapportering. Han anser naturligtvis att tidningen hela tiden gjort rätt utifrån ett publicistiskt perspektiv. Ska vår slutsats vara att tidningsredaktören minsann borde tänka ’ett steg till’, att han borde ’bli feminist’? Eller är hans agerande kanske snarare ett utfall av en viss medialogik, en logik med patriarkala implikationer?

Kanske är det alltså dags att inse att feminismen står i motsatsställning till andra olika värdesfärer i samhället – såsom den journalistiska? – Och när vi inte längre nöjer oss med att konstatera ’feltänkande’ hos journalister och redaktörer, behöver vi undersöka vilka mekanismer som ligger bakom den patriarkala rapporteringen i media. Vad styr media? Vad vore en feministisk förvandling av medialogiken? Vilka strukturer behöver förändras? Jag tror att det finns fler än jag som önskar att Gender ibland kunde gå lite djupare än till att ställa pseudo-kritiska frågor till manliga beslutsfattare med färdigskrivna försvarstal.

Man kan inte undgå att fundera på ifall är det måhända ligger något svenskt i att hela tiden söka dialog och undvika systemanalys, att tro på det meningsfulla i att utbyta lögnaktiga och överslätande truismer mellan värdesfärerna istället för att diskutera maktförhållanden…

Kartans funktion

Jag har länge fascinerats över kartor. I dagens värld kan kartans natur framstå som begränsad till dess funktion: den hjälper oss att hitta. Därmed kan också en fascination för kartan i sig framstå som absurd. Men som så mycket annat, går denna moderna funktionalitet ofta tillbaka på och rentav stödjer sig mot en helt annan och icke-funktionell mening.

Det första beviset för detta är mycket gamla kartor, som endera inte hade någon relation till verklighetens alls eller som innehöll flera avgörande ’felaktigheter’ vid jämförelse med moderna, exakta kartor. Vilken funktion hade sådana ’felaktiga’ kartor? – Funktionalistiskt lagda människor skulle förmodligen fabricera något slags behov hos människor av att ha överblick – en överblick som åtminstone kan ge dem en känsla av att ha kontroll över sin omvärld. Med hjälp av ett sådant fabricerat behov, skulle funktionalisterna sedan kunna hävda att oriktiga kartor ändå fyller något slags ’säkerhetspsykologisk’ funktion för okunniga människor. En sådan funktionalistisk tankegång tolkar emellertid dåtiden utifrån vår egen tids behov av kontroll över världen och den ’funktionalisering’ som blir följden av ett sådant behov. Som jag ser det, ingår kartan tvärtom i det skapande av världsbild som alltid föregår varje funktionalitet. Funktionalitet vilar nämligen på en åtskillnad mellan mål och medel, medan världsbilder bestämmer vilka medel vi anser oss besitta och vilka mål vi vill eftersträva. Med kartan skapar vi världen. Att klargöra precis hur detta tillskapande har skett genom kartritandet, är en stor och svår uppgift, en uppgift som måste befatta sig med religiösa, historiska, geologiska, psykologiska och fenomenologiska teman.

Det andra beviset för min tes, är människors användande av Googles gratistjänst Google World. Där kan man, från en bild av jordklotet i världsrymden, zooma sig in på satellitfoton av enskilda gator och hus. Kan denna tjänst karaktäriseras som något annat än ett fantastiskt konstverk? När jag hittar mitt eget hus och hus där jag tidigare bott, styrs jag knappast av en önskan att få överblick. En sådan överblick över min omgivning äger jag ju redan oftast. Snarare driver mig känslan av att vara del av ett större sammanhang. På samma karta där andra hittar sig själv, hittar jag också mig själv. Hur ofta sker det numera, att vi alla ryms i en och samma världsbild? Oavsett hur mycket jag än vrider och vänder på mina perspektiv, tycks ju vissa människor alltid hamna i mina tankars periferi. Den moderna, exakta kartan styrs därför av sanningens princip inte bara i den meningen att den korresponderar med någon verklighet. Därtill är den inkluderande, den kan inte utradera det vi egentligen gärna skulle blunda för. Den amerikanska militärens oro för Google World (att hemliga militärbaser skulle bli synliga för den stora allmänheten) understryker den motsättningen. Å andra sidan: kanske döljer en sådan ’sanningens princip’ mer än den gör synlig? Är den moderna, exakta kartan kanske lika kulturspecifik som någonsin medeltidens kartografiska fantasmagorier? Det vore i så fall just genom att inte synliggöra världens gränser, att under geografins skenbara gränslöshet dölja sanna skillnader.

På det hela taget skulle jag emellertid alltså hävda att kartans funktionalitet härrör ur dess icke-funktionella karaktär och inte tvärtom. Fascinationen för kartan i sig kan därför öppna upp en väg som inleds i ett av det funktionella tänkandets främsta högsäten och fortsätter vidare mot tillvarons mening. Någon borde rita en karta över flera sådana hemliga flyktvägar ut ur och in mot vår tillvaro.

Språk som symfonisk form

För någon tid sedan läste jag en liten text av den ryske kompositören Alfred Schnittke. Texten handlade om hans tankar bakom komponerandet av sin tredje symfoni. Schnittke hade länge önskat undersöka ljudet, det ljud som så att säga ännu inte blivit musik, för att gå till botten med detta ljuds alla komponenter. Tyvärr var en sådan undersökning inte möjlig inom ramen för symfonins form. Symfoni nummer tre skulle därför ses som en kompromiss mellan en önskan om att koncentrera sig på ljudet självt och den symfoniska formen, en form som kräver att lyssnaren måste kunna orientera sig – vilket i sin tur kräver att symfonin ska ha en början och ett slut, vara uppdelad i stycken, vara möjlig att dirigera, och så vidare; kort sagt att den måste ha ett förlopp.

Kontrasten mellan innehåll och form som Schnittke målar upp, är intressant. Vanligtvis brukar man ju tänka sig att innehållet (i exempelvis ett konstverk, en upplevelse, en text) är mångfacetterat, medan dess form är en enda. Schnittke vänder på det förhållandet och tycks säga att formen splittrar upp ljudets ursprungliga enhet.

Att gå tillbaka till musikens grund, att söka dess renaste essens skulle därför inte, om vi ska följa Schnittke, vara att finna det gemensamma för all musik, det vill säga dess form. Istället är det att ta sig an, att söka greppa, det enskilda ljudet.

Jag kan nog tänka mig en och annan som skulle tycka att denna fascination inför det enskilda ljudet mest förefaller vara ett uttryck för overksamhet och lathet. Musiken, skulle en sådan kritiker invända, ska vara just strukturerad och skriven på ett sådant sätt att publiken lätt känner igen sig och kan följa med. Ändå frågar jag mig: kanske har vi genom denna strukturering gått miste om något centralt för musiken, nämligen det som alls gör musik möjligt och som kanske också är grunden för den fascination som musiken utövar på oss?

Alf Nilsson, professor i psykologi, diskuterade i en DN-artikel nyligen olika teorier om språkets uppkomst. Han citerade en Steven Mithen som menar att människan började kommunicera med en ”rytmisk melodiös prosodi utan ordmeningar”. Denna teori är långtifrån allenarådande idag, men väcker en del tankar. Alla som lyssnat på barn, vet att rena tonlägesväxlingar hos den mänskliga rösten kan vara samtidigt lekfulla och kommunikativa. Men ljuden kan dessutom effektivt skapa stämningar. Själv kan jag rentav drabbas av huvudvärk när jag tvingas lyssna på de disharmoniska tonskalorna i barnskrik. Här förenas i ett enda kraftfullt uttryck ett slags lekfullt, om än ångestladdat, musicerande, kommunikation och stämningsskapande. Like skämtsamt kan man säga att barnskriket är ett extremt exempel på vad filosofen John Austin kallade ’att göra saker med ord’, det vill säga den del av språket som inte har att göra med ett rent meningsutbyte, utan med vilken vi faktiskt är förmögna att få saker gjorda i världen. Barnet lyckas ju genom sitt skrik ta kontroll över situationen och förmå de vuxna att göra det tillviljes.

Jag skulle säga att barnskriket kan tas som ett exempel på ljudets fenomen mer generellt, även de ljud som Schnittke önskade utforska. Sådana ljud har då såväl en kommunikativ som kontrollerande sida. Särskilt förmår det att väcka känslor och minnen. Med dessa egenskaper blir ljudet en fantastisk leksak för var och en som vill experimentera med sin egen förmåga att göra intryck på andra (och sig själv).

Men frågan är också: om Steven Mithen skulle ha rätt angående språkets ursprung, finns det då inte en möjlighet att språk och musik kommer ur samma lekfulla källa? I så fall skulle vi kunna tänka oss att språklig mening och musisk form är en och samma sak: nämligen struktur för ljudet. Följer vi Schnittke, skulle den språkliga meningen i så fall kunna bestå i ett långt experimenterande med ljudet, ett experimenterade som emellertid måste anpassa sig efter ’symfoniska’ regler. Dessa regler torde då helt enkelt vara: lyssnaren måste kunna känna igen sig – talet måste ha ett förlopp! Att i ett sådant språk söka utröna ljudets betydelser, måste innebära att få syn på icke-förloppet, det ostrukturerade ljudandet, bakom talets förlopp. Och det skulle också innebära att söka klargöra ljudets kommunikativa, lekfulla och styrande egenskaper, bortanför meningens och musikformens strukturer.

Några invändningar mot uppdelningen mellan åsikt och fakta

Många gör idag en mycket märklig distinktion mellan att hysa åsikter och att ta reda på fakta. Själv tror jag att en liknande, men inte samma, uppdelning kan vara viktig att göra, men vill argumentera för att en alltför lättvindig distinktion innebär att vi också frånsäger oss allt ansvar för såväl åsikter som våra idéer om ’fakta’.

Skillnaden tycks gå tillbaka på uppdelningen mellan subjekt och objekt. Medan mitt subjekt endast har absolut värde för mig själv, har den objektiva värden ett absolut värde för alla. Att hävda subjektiva åsikter, är därför helt skiljt från att säga något om fakta, medan att säga något om fakta inte säger något om mig själv och mina åsikter.

En sådan uppdelningen innebär att vi endast är hänvisade till olika slags tvång och retoriska medel för att övertyga någon annan om våra subjektiva åsikter. Om vi däremot talar fakta, kommer ingen att invända, eftersom de ’kan se för sig själva’. Båda dessa idéer är djupt problematiska och innebär brist på ansvar, men har trots detta en ganska stor spridning i vårt samhälle. Politik har många gånger blivit fråga om att skrika högst och ha flest på sin sida, medan olika institutioner massproducerar helt absurda utredningar som gör anspråk på att bara utvärdera hur saker och ting ’faktiskt är’. Därur har det också uppstått två ’sfärer’ i samhället, varav den ena föraktar uppriktig undersökning som världsfrånvändhet och politisk naivitet, medan den andra ser ner på politikens bullersamma debatter och föredrar att tala om professionalism.

I min mening har båda grupperingarna fel, även om de ’professionella’ har mer fel än ’politikerna’. Politiken är förvisso scenen för maktkamp, men jag vill ändå hävda att politiker idag bör inta en annan attityd på åsikter. Som jag ser det, är åsikter alls inga frikopplade axiom som man bara antar som 'sanna' och sedan försöker pådyvla andra. Åsikter är snarare något man tillägnar sig i livet och intar gentemot livet i dess helhet. Den definitionen innebär att alltför snäva åsikter faktiskt kräver att man begränsar sin syn på livet. Exempel är högerpolitiska idéer om den starkes rätt, som många ungdomar från finare familjer ibland hyser. Om sådana åsikter ska vara trovärdiga för en själv, måste man förmodligen göra sig blind för såväl sin egen verklighet som sitt eget känsloliv. Jag vill hävda: för att kunna respekteras för sina åsikter, måste man inemellan vara tyst och lyssna, göra en ansträngning och söka förstå - inte minst sin egen situation och verklighet.

De ’professionella’ har fel på två viktiga punkter. För det första måste de inse att de stora, samhällsövergripande besluten bör fattas inom ramen för politiken och att de själva måste begränsa sig till icke-normativa utsagor. Detta torde gälla även de som ägnar sig åt utvärderingar av exempelvis olika samhällsinstitutioner och därvid inbillar sig att de kan föreslå ’förbättringar’ utan att göra en rad politiska överväganden som egentligen borde vara föremål för en politisk debatt. Å andra sidan bör man naturligtvis inte överlåta alla delar i en utredning åt politisk debatt (vilket nuförtiden tycks ske med Statens Offentliga Utredningar).

För det andra måste dessa ’professionella’ inse att de vetenskapliga begreppen och analysinstrumenten är under ständig förändring och att de därför måste vara en del av en vetenskaplig debatt. Den pragmatiska lösning som använder ’olika teorier för olika analyser’ har helt och hållet missat att det först är med teorier som vi alls får syn något i världen utöver våra egna begär och möjligheter. Endast genom att delta i teoretiska debatter och ta del av andras vetenskapligt relevanta idéer, kommer man ut ur föreställningen att den egna blicken är teoretiskt oskuldsfull. Den air av upphöjdhet över all debatt som intas av så många ’professionella’, avslöjar endast att de underförstått antar uppdelningen mellan objekt och subjekt och därmed blir blinda för de egna teoretiska antaganden med vilka de närmar sig världen. I min mening är hela den professionella inställningen – att alltid veta hur forskningen ska gå till, att ha alla ’analysverktygen’ redo, att ständigt påpeka vikten av standardisering i olika utvärderingar i syfte att möjliggöra jämförelser – fullständigt motsatt en vetenskaplig hållning. De ’professionella’ följer samma stig genom skogen av fakta och påstår att de genom denna standardiserade procedur lättare kan se förändringar och jämföra resultat. Vetenskapen inser att en sådan stig snarare innebär att man gång på gång tar på sig samma begränsning av blickfånget och därför också hela tiden missar de viktigaste fakta som skogen döljer en bit bort från stigen.

Den skillnad mellan vetenskap och politik som jag skulle vilja se, är helt enkelt den mellan vara och böra. Lägg märke till att vara naturligtvis inte är objekten, medan böra endast hör till subjektet. Någonting som är, är endast för människan och människan bör alltid någonting i sin värld. Men det är vetenskapens uppgift att klargöra och förstå det som är, och politikens att diskutera vad som bör göras. Lätt märke till att en sådan ’arbetsfördelning’ är helt skiljd från dagens, där vetenskapen snarare ges uppdraget att klargöra vad staten eller företagen bör göra, medan politiker många gånger ordar om hur verkligheten faktiskt ser ut.