Feministisk kritik av media

I P1-programmet Gender sändes onsdagen den 4 oktober ett reportage om en vetenskaplig avhandling där Mona Livholts avser att undersöka medias rapportering kring ’Hagamannen’, alltså den man som under flera år begick grova våldtäkter mot minst åtta kvinnor i Umeå. En intressant undersökning – men som är fallet i många andra undersökningar av den typen, förblir jag undrande över syftet. Det kan ibland förefalla som att avsikten med många av dessa kritiska granskningar av media är att liksom ’tala journalisterna till rätta’. Grundinställningen tycks vara att alla journalister egentligen borde göra samma överväganden som forskaren själv. I detta fall tänker sig Livholts att allmänhetens intresse av att få närmare kunskap om Hagamannen måste tillgodoses, men att en överdriven rapportering underblåser kvinnors rädsla. Detta är naturligtvis ett riktigt övervägande ur ett feministiskt perspektiv. Frågan är bara vilken slutsats som ska dras av det faktum att media uppenbarligen inte tänker på ett feministiskt sätt?

I inslaget i Gender får någon tidningsredaktör försvara tidningens rapportering. Han anser naturligtvis att tidningen hela tiden gjort rätt utifrån ett publicistiskt perspektiv. Ska vår slutsats vara att tidningsredaktören minsann borde tänka ’ett steg till’, att han borde ’bli feminist’? Eller är hans agerande kanske snarare ett utfall av en viss medialogik, en logik med patriarkala implikationer?

Kanske är det alltså dags att inse att feminismen står i motsatsställning till andra olika värdesfärer i samhället – såsom den journalistiska? – Och när vi inte längre nöjer oss med att konstatera ’feltänkande’ hos journalister och redaktörer, behöver vi undersöka vilka mekanismer som ligger bakom den patriarkala rapporteringen i media. Vad styr media? Vad vore en feministisk förvandling av medialogiken? Vilka strukturer behöver förändras? Jag tror att det finns fler än jag som önskar att Gender ibland kunde gå lite djupare än till att ställa pseudo-kritiska frågor till manliga beslutsfattare med färdigskrivna försvarstal.

Man kan inte undgå att fundera på ifall är det måhända ligger något svenskt i att hela tiden söka dialog och undvika systemanalys, att tro på det meningsfulla i att utbyta lögnaktiga och överslätande truismer mellan värdesfärerna istället för att diskutera maktförhållanden…