Samvaro

När jag läser någon annans text
om vad jag själv har tänkt,
är det som att upptäcka en dörr i mörkret.
Den dörren skall inte öppnas
Också det otänkta är tänkbart bakom slutna dörrar.
Samvaro
- den oöppnade dörren
mellan tanke och nödvändighet.

Sunshine

I sin nya film Sunshine berättar regissören Danny Boyle berättelsen om ett försök att rädda en döende sol, en resa ombord på ett rymdskepp. Skeppet och dess besättning måste gömma sig bakom en gigantisk reflekterande sköld, det enda som skyddar dem från solens dödande värme. Ett problem är att sköldens reflektorer måste vinklas i enlighet med matematiska beräkningar.

I enskilda bilder och scener låter regissören underförstå tanken att det fysikaliska universum är amoraliskt och därför dödligt vackert. I detta universum är människan bara ett sandkorn som lätt förspills och hennes enda mening ligger i att iaktta universums skönhet innan det krossar henne. Solen blir symbol för universums fruktansvärda storlek, skönhet och dödlighet.

Rymdteknologin inkluderar människokroppen i sina beräkningar, utan att ta hänsyn till en subjektiv upplevelse. Om man kan beräkna att uppdraget inte kan slutföras utan att tre människor dör, rangeras besättningsmedlemmarna efter sin funktionalitet och de minst funktionella elimineras. Det enda de kan göra, är att iaktta universums skönhet och förintas.

I någon mening liknar denna människoslakt Marquis de Sades maskinella leksaker, hjul med rakblad som med exakt långsamhet sänks ned i nakna människokroppar, våldtäkter som följer ett precist och förutsägbart schema. Allt för att undanröja offrets mänsklighet. Allt för att förhöja en obestämbar njutning.

Detta är också vad som oroar mig hos filmen Sunshine, nämligen dess sadomasochism. När huvudpersonen i slutscenen ska slitas i stycken av solens eld, stannar plötsligt tiden upp och han får möjlighet att liksom smeka sensuellt över eldväggens yta. Solen förintar sandkornet och sandkornet njuter.

I perspektivet av denna njutning, blir filmens grundläggande intrig emellertid märklig. Frågan är nämligen varför det alls finns anledning att rädda jorden, när människan är liksom intet i förhållande till universums rymd. Regissören låter denna fråga representeras av Pinnbacker, ett annat, strandat rymdskepps förvildade kapten. I slutet av filmen dyker han upp som ett hot mot uppdraget att rädda mänskligheter och talar osammanhängande om 'Gud'. Gud vill att solen ska slockna, människan kan och bör ingenting göra.

Pinnbackers syfte sägs vara att bli den 'sista människan'. Han representerar samtidigt människans litenhet och det storhetsvansinne som kan uppstå ur insikten om den litenheten. Han är därför den perfekta representationen av den sadomasochistiska tendens som underförstås i filmens enskilda scener och bilder, och i förhållande till honom, filmens egentliga slutsats, framstår den grundläggande intrigens uppdrag, att rädda jorden – tyvärr – som oklart och märkligt.

Visserligen försöker regissören ge konturer åt detta räddningsprojekt genom att, underligt nog, avsluta filmen med bilder på en mor och hennes barn i ljuset från en nytänd sol (uppdraget lyckas). Ur ett psykoanalytiskt perspektiv kan man fråga om kanske modern är den egentliga solen. Men själv kan jag inte annat än fråga: varför ges denna 'heliga familj' plötsligt ett värde som hela tiden förnekats övriga karaktärer i filmen?

I DN skriver Kerstin Gezelius att Sunshine kan ses som en allegori över människans ställning i förhållande till växthuseffekten. Vi måste offra våra egon, skriver hon. Det kan hända att hon har rätt angående filmens syfte, men i så fall belyser det jag menar är filmens misslyckande också ett potentiellt hot mot våra försök att stoppa utsläppet av växthusgaser. Det finns en risk att vi hemfaller åt en masochistisk njutning som i slutändan undergräver meningen hos varje försök till lösning av problemet. Kanske bör vi först och främst ta oss an och beskriva den människa som i hemlighet smeker det universum som utgör grunden för hennes fantasier om sin egen litenhet och oändliga storhet, börja där och först när vi avslöjat hennes njutning, våga gå vidare till större problem?

Livet som kopia

I ett avsnitt av Star Trek upplever en av huvudkaraktärerna, O’Brien, ett plötsligt främlingskap inför sina nära och kära efter en kortare bortavaro. Han får genast misstankar om att samtliga blivit utbytta mot kopior och tar på sig rollen av att avslöja komplotten och bli hjälte. I slutet visar det sig att det är O’Brien själv som är kopian. I den sista scenen skjuts han ned och medan han oförstående långsamt dör bort, står den verklige O’Brien och talar med de andra karaktärerna om kopian. I deras ögon har han varit en förprogrammerad docka, en säkerhetsrisk vars likhet med originalet imponerar.

Jag får ibland känslan av att vara en kopia, en känsla jag säkert delar med andra. Våra liv är tragedier och vi själva dömda att aldrig helt greppa vidden av den sanningen.

Den antika tragedin handlade alltsomoftast om att större, gudomliga berättelser – det som enklast kallas ’ödet’ – grep in i och tillintetgjorde den enskildes historia. I den moderna tragedin griper liknande krafter in i människornas liv, men krafterna, så länge de inte bara blivit okända och namnlösa, har utbytts mot ’det sociala’, familjen, begäret och så vidare.

Kanske ligger tragedins magi emellertid inte endast i att större makter krossar de ringare. Kanske ligger den också i det faktum att de större makternas kraft ligger i den lätthet med vilken deras historia berättas. Deras historia har en början, en intrig och ett slut. Zeus var gudarnas konung och gjorde diverse hjältedåd. ’Det sociala’ har sina idealtypiska hjältar, såsom ’överklass’ och ’underklass’. Familjen är en utdragen men enkel pjäs, som kretsar kring förbestämda aktörer. I dessa enkla berättelser, ges inget utrymme åt de enskilda människornas komplexa liv, de liv som inte låter sig berättas. De stora berättelserna är som de kungliga trumpetstötarna som överröstar det hungrande folkets lågmälda klagan.

Om detta är våra liv, en ohörbart mumlande vid sidan av hovlivet, kan vi endast välja mellan att leva två tragedier. Endera gör vi oss till kopior, spelar med en tid i något gudomligt drama, för att efter några år avslöjas som förfalskningar. Eller också vägra vi att vara kopior och träder in i ett främlingskap, agerar som O’Brien i Star Trek. Vi ser de andra som aktörer och tror oss om att vara autentiska hjältar. Emellertid; i dramats slutakt är det alltid vi själva som kommer att avslöjas som kopiorna. Den autentiska hjälten är nämligen bara ytterligare en saga, en bild av vad vi egentligen skulle ha varit, ett ideal som nu tittar med övergående medlidande på våra patetiska liv.