Gilgamesh och fysiken

Jag har ofta i min läsning återkommit till följande versrader ur Gilgamesheposet:

”Ibland råder splittring i landet,
men sedan stiger floden och sköljer allting bort.
Trollsländorna flyger snabbt över floden.
De lyfter sina ansikten mot solen.
Plötsligt finns där ingenting.
Den sovande och den döde liknar varandra.
Dödens bild kan inte tecknas.
Ursprungsmänniskan fick inte gudarnas välsignelse.
Anunnaki, de stora gudarna höll ett rådslag.
Mammitum, hon som skapade ödet,
bestämde ödet tillsammans med dem.
De instiftade livet och döden,
men dödens dag meddelades inte.” (Tavla X: 316-327)

Om vi förstår detta som ett försök att säga oss något om döden, överträffar detta fragment det mesta annat. Trevande söker den ge läsaren en känsla för döden och producerar därvid flera tankebilder – först ges en överblick över alltings förgänglighet (floden), sedan bilden av det kortvariga och övergående hos människors uppfattning av det högsta (trollsländorna som ser solen) och till sist en bild av den döda kroppen (den sovande). Nu konstateras det, som om författaren blivit viss med sagda försök, att ’dödens bild kan inte tecknas’. Men så antar texten plötsligt ett kosmologiskt perspektiv och talar om dödens instiftande. I någon mån tycks detta vara den bästa bild texten har att erbjuda: en mängd odödliga Gudar, utifrån vars helt mänskliga affärer människorna framstår som leksaker, har undanhållit människan sin välsignelse och vägrar dessutom tillhandahålla vetskap om hennes dödsdag.

Döden blir i detta kosmologiska perspektiv själva sinnebilden för förhållandet mellan människor och gudar: människan är genom sin underlägsenhet dömd till ovisshet och okunskap. Dessutom är det just denna ovisshet som blir gudarnas kännetecken för människan: de tycks henne oberäkneliga och föga lierad med hennes egna intressen.

Således är döden samtidigt fruktansvärt påtaglig för människan och omöjlig att greppa. Varje bild som eposet ger oss av denna slutliga verklighet är så smärtsamt vacker och samtidigt underförstått begränsad: trollsländorna som sist av allt får skåda solen, den döde som tycks sova, floden som sköljer bort såväl liv som tvedräkt. Här anas hela tiden en dubbelhet: döden är samtidigt slutligt mörker och det som ger värde åt livsljuset, den är såväl förruttnelse som ro för den trötte, den släcker såväl liv som motsättningar. Eposet erbjuder aldrig läsaren någon ’lösning’ av denna dubbelhet, liksom människan heller inte är förmögen att ge någon slutlig dom över vad Gudarna finner ut i sin nyckfullhet. Om dessa påfund kan hon alltid träta med Gudarna om, men hon måste nog slutligen – liksom Gilgamesh själv, sedan han förlorat sin vän Enkidu och i dödsångest uppsöker den fjärran Utnapishtim för att fråga om odödlighetens hemlighet – vara beredd att medge de högre makternas överlägsenhet (oavsett om den utgår från deras makt eller högre förstånd).

Är detta i själva verket en text för vår egen tid, där den fysiska världens lagar alltmer framstår som obegripliga Gudar, vars nyckfulla resultat vi människor bara har att acceptera? Det enda som saknas oss, är en möjlighet att träta en tid med dessa krafter, träta som eposets Gilgamesh, för att slutligen inse och acceptera lagarnas överlägsenhet.