Kognitiv beteendeterapi som ideologi

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ju, som bekant, mycket populärt. Oavsett om det rör sig om förenklade program på tv eller avancerad forskning på universiteten, är budskapet: fokusera det skadliga beteendet (fobi, tvångstankar, dålig disciplin osv.) för att ändra på det – strunta i bakomliggande orsaker!

Jag tror att KBT mycket ofta är effektivt och spelar en positiv roll i många människors liv. Samtidigt måste man uppmärksamma på terapiformens underliggande ideologiska bagage. Jag säger inte detta utifrån någon politisk eller annan sekterisk övertygelse, utan helt enkelt bara utifrån en viss självförståelse och eventuellt en smula inlevelseförmåga.

Vi lever i en tid då individen sätts i centrum för alla moraliska överväganden. Detta är dessutom en ganska enkelt framställd individ, som helt enkelt handlar enligt sin egen vilja och utefter olika mål som hon eller han ställer upp. När det går illa för en individ, antas hon också bara ha sig själv att skylla. Detta utgör närmare bestämt två långtifrån självklara tankegångar: dels att individen är själva noden i all moral, dels att individen helt styrs målrationellt. Att detta inte är självklara tankegångar, tycker jag skickligt klarläggs i följande citat från en bok av den tyske sociologen Ulrich Beck: ”[I det moderna samhället tenderar det] att uppstå individualiserade existensformer och –förutsättningar, och för sin egen ekonomiska överlevnads skull tvingas människan sätta sig själv i centrum i sina livsplaner och sin livsföring. I den här bemärkelsen upphäver individualiseringen grundvalarna för en indelning i traditionella kategorier som sociala klasser, stånd och skikt.” (Risksamhället: sid. 120-121).

Kort sagt: människans verklighet kan beskrivas generaliserande på många olika sätt, men om vi går till den mänskliga tillvaron själv, innehåller den långt fler möjligheter än enkla målstyrda beteenden och individen som utgångspunkt för all moral. Om KBT bara talar om människor som just målstyrda individer, så är det en mycket reducerad bild av människan. En sådan reduktion kan vara bra i till exempel vetenskapliga sammanhang – men i terapi?

Nyligen läste jag en arbetslös ung tjej blogga om en vecka i sitt liv. Så här skrev hon: ”Fanfar! Hurrarop! Applåder! Jag har slagit mitt tidigare veckorekord på 50 produktivitetspoäng. Är lite stolt! / Produktivitet i allmänhet: / Explosion! Jag har jobbat fyra dagar och lyckats utnyttja all ledig tid däremellan. Jag har sagt ’ja’ och ’nu’ till det mesta. Jag har bockat av alla saker på veckans att-göra-lista. Det finns nästan inget att klaga på.”

Jag vill på inget sätt kritisera tjejen. Hon verkar fantastiskt energisk och målinriktad! Men läser man hennes blogg, får man en känsla av att just den motsättning som hon KBT-inspirerat målar upp mellan sin ’produktivitet’ och den lamslagning hon känner som arbetslös (tittar på film till sent på natten, sover länge, orkeslös), helt enkelt är skenbar. Känslan jag får är denna: hon mår helt enkelt riktigt dåligt på grund av sin arbetslöshet och de samhälleliga normer som likställer arbetslöshet med misslyckande. Istället för att tränga förbi dessa samhällsnormer och faktiskt hjälpa henne se det positiva i sin situation (ung och ledig) och se sin frihet och sina möjligheter, tvingar KBT henne att skylla sin situation på det egna beteendet och med poängsystem träda in i ett smått tvångsmässigt tänkande, där de efterhand ansamlade skuldkänslorna bara måste bidra till en ökad depression.

Exemplet visar, tror jag, att KBT på ett otäckt sätt passar in i dagens individualistiska samhällsideologi. Eftersom denna ideologi framställer människan på ett mycket begränsat sätt, innebär KBT ytterst att den gör ’patienterna’ blinda för sig själva som människor. Därför kan de heller inte lyfta blicken från sig själva, se sin plats i samhället och förstå vad de egentligen håller på med i ett större perspektiv. Målet blir istället att leva upp till ett färdigställt och högproduktivt ideal, att bli en människa som i själva verket aldrig funnits.