Journalistik

Sociologer har länge talat om att vårt samhälle under de två senaste seklerna gått mot fragmentering. Arbetsdelning och specialisering har gjort att vi människor fått många fler kategorier för att identifiera oss själva. Medan vi tidigare identifierade oss med familjen och platsen där vi bodde, samt kanske också klassen eller ståndet, kan vi idag definiera oss utefter musiksmak, fritidsintresse, sexuell identitet, politisk åsikt, religiös tillhörighet och så vidare. Många av dessa nya kategorier var tidigare endera gemensamma för alla, var tabubelagda eller också fanns de helt enkelt inte.

Man skulle därför kunna tro att dagens samhälle är extremt pluralistiskt, där många olika sätt att tänka om världen och vara på, lever sida vid sida. Detta tror jag också stämmer. Emellertid finns det, tror jag, ett viktigt sätt att vara som tenderar att alltmer tränga ut alla andra: nämligen det journalistiska perspektivet.

Journalistiken utövar en väldig lockelse på människor idag. Den erbjuder oss nämligen en mycket övergripande och förment objektiv världsbild, där den som identifierar sig med det journalistiska perspektivet invaggas i föreställningen att han eller hon inte tar ställning, samtidigt som olika ställningstaganden (politikers, kyrkors, osv.), framstår som irrationellt begränsade. Utifrån journalistikens texter blir det en fullständig gåta hur människor alls kan ta ställning för något politiskt religiöst mål och sedan dessutom handla utifrån den övertygelsen. Värderingar förklaras nämligen aldrig, utan beskrivs ofta som om de vore medvetna försök att förvrida den sanningsenliga världsbild som journalistiken förmedlar. Journalisten och hans läsare och tittare intar den mystiska övergudens perspektiv som lugnt betraktar, utan att någonsin ingripa eller ta ställning.

I en västvärld där starka övertygelser alltmer framträder som ett hot mot en tillbakalutad borgerlig tillvaro, där allt fler liksom reflexmässigt vägrar ta något ansvar för eller dra slutsatser av sina åsikter, utan istället omväxlande framställer åsikterna som ’tankeexperiment’ eller försvarar dem som djupt personligt upplevda övertygelser som aldrig får kränkas, så får journalistiken en framträdande position. Typiskt är väl härvidlag Göran Perssons ofta omskrivna förmåga att plötsligt agera journalistisk kommentator till sina politiska motståndare.

Viktigare vore, i min mening, att idag värna om ett samhälle där människor inser begränsningarna i sina ställningstaganden och i sin identitet, oavsett vilka dessa sedan är. Som jag ser det, är det farligt att underblåsa en stämning där människor tror sig förmögna att inta ett övergripande, oberoende perspektiv utan att alls ha erfarit någon övertygelse eller begränsning i sina liv. Det är alltid så lätt att se begränsningar i andras åskådningar, när man själv aldrig behöver ta ställning. En sådan journalistisk inställning innebär kort sagt att man utkräver ansvar av andra, utan att ens förstå vad det innebär att själv ta ansvar.

Journalistiken är ett hot mot pluralismen, vår insikt om människans begränsning och vår vilja att ta ansvar!