Bönen som språklig form

För människor som har bestämt sig för att det inte existerar någon Gud och dessutom inte underlåter att argumentera för sin ståndpunkt, måste man alltid klargöra att rationella argument kring Guds vara utgör en mycket liten del av tron, och att en mycket viktigare faktor är vårt göra. Att tro är ju i sig något jag gör, inte resonerar mig fram till. Något annat jag gör och som hör till min tro, är att be.

Bönen innehåller många moment som jag inte tänker gå in på här; men låt mig resonera lite kring en av dess aspekter, nämligen dess språkliga form. Min tanke är denna: om vi accepterar att språket inte bara utgör ett verktyg för vår kommunikation och våra uttryckssätt, utan minst lika ofta begränsar vad som är möjligt att uttrycka och kommunicera, så skulle bönens frånvaro i någons liv just kunna förstås som en självpåtagen begränsning av språkliga uttrycksformer.

Vad är då specifikt med bönens språk? För det första talar jag i tysthet till ett du som jag antar redan är helt bekant med min situation. Men dessutom ber jag detta du om någonting. Det innebär, helt enkelt, att jag ber om det som inte finns, men som jag önskar funnes.

I vardagen uttrycker vi ju ofta våra begär efter något vi saknar, men vill ha (nya kläder, musik, en kopp te). Kanske ber vi någon annan om detta och vårt samhälle är ju inrättat så att jag kan få mina materiella önskningar uppfyllda så länge jag har pengar att betala med. I själva verket har detta system gjort att vi egentligen inte längre ber varandra om saker och ting, utan att vi snarare räknar med andras tjänster som köpbara medel för att uppfylla våra önskningar.

Med Gud är det annorlunda: vi kan aldrig erbjuda honom någon motprestation. Naturligtvis kan vi säga: jag skulle vara dig evigt tacksam om du... Men vad betyder evig tacksamhet för Gud? I bönen framträder därför en tilltalsform som inte längre är särskilt vanligt när vi talar till andra människor: det är en tilltalsform där vi genom vår bön också åskådliggör vår egen nöd. Vi hoppas nämligen på Gud, inte därför att vi kan erbjuda någon motprestation, utan därför att vi tror att han ser oss. Om vi alltid varit synliga för Gud, blir vi likväl i bönen synliga som lidande människor för oss själva.

Förvisso skiljer sig detta inte särskilt mycket från en situation där jag helt enkelt blir tvungen att vända mig till en medmänniska och be om hjälp, varvid jag endast kan hoppas på att denna människa, i sin altruism, ser min nöd och kommer till min undsättning. Men detta ’komma till någons undsättning’ och att be i nöd, är något som försvinner som språkliga former i det samhälle som alltmer kännetecknas av köpbara tjänster. Ett av de kvarvarande ställen, där dessa språkliga former är möjlig, är bönen.

Bönen är därför inte bara ett sätt att tala till Gud. Det är också ett sätt att få syn på sin egen nöd. Därvid inser vi ofta att vårt verkliga lidande inte utgår från rent materiella omständigheter, som att vi inte har nya kläder eller att det inte blev så fint väder som vi hoppats på. Istället tvingas vi söka de djupare orsakerna bakom lidandet. Genom att vi får syn på dessa orsaker och kan sätta ord på dem, har bönen en läkande kraft som principfasta ateister går miste om. Så har vi åtminstone vår gemenskap med Gud, då våra relationer till andra människor blir alltmer samhälleliga.