Livet som kopia

I ett avsnitt av Star Trek upplever en av huvudkaraktärerna, O’Brien, ett plötsligt främlingskap inför sina nära och kära efter en kortare bortavaro. Han får genast misstankar om att samtliga blivit utbytta mot kopior och tar på sig rollen av att avslöja komplotten och bli hjälte. I slutet visar det sig att det är O’Brien själv som är kopian. I den sista scenen skjuts han ned och medan han oförstående långsamt dör bort, står den verklige O’Brien och talar med de andra karaktärerna om kopian. I deras ögon har han varit en förprogrammerad docka, en säkerhetsrisk vars likhet med originalet imponerar.

Jag får ibland känslan av att vara en kopia, en känsla jag säkert delar med andra. Våra liv är tragedier och vi själva dömda att aldrig helt greppa vidden av den sanningen.

Den antika tragedin handlade alltsomoftast om att större, gudomliga berättelser – det som enklast kallas ’ödet’ – grep in i och tillintetgjorde den enskildes historia. I den moderna tragedin griper liknande krafter in i människornas liv, men krafterna, så länge de inte bara blivit okända och namnlösa, har utbytts mot ’det sociala’, familjen, begäret och så vidare.

Kanske ligger tragedins magi emellertid inte endast i att större makter krossar de ringare. Kanske ligger den också i det faktum att de större makternas kraft ligger i den lätthet med vilken deras historia berättas. Deras historia har en början, en intrig och ett slut. Zeus var gudarnas konung och gjorde diverse hjältedåd. ’Det sociala’ har sina idealtypiska hjältar, såsom ’överklass’ och ’underklass’. Familjen är en utdragen men enkel pjäs, som kretsar kring förbestämda aktörer. I dessa enkla berättelser, ges inget utrymme åt de enskilda människornas komplexa liv, de liv som inte låter sig berättas. De stora berättelserna är som de kungliga trumpetstötarna som överröstar det hungrande folkets lågmälda klagan.

Om detta är våra liv, en ohörbart mumlande vid sidan av hovlivet, kan vi endast välja mellan att leva två tragedier. Endera gör vi oss till kopior, spelar med en tid i något gudomligt drama, för att efter några år avslöjas som förfalskningar. Eller också vägra vi att vara kopior och träder in i ett främlingskap, agerar som O’Brien i Star Trek. Vi ser de andra som aktörer och tror oss om att vara autentiska hjältar. Emellertid; i dramats slutakt är det alltid vi själva som kommer att avslöjas som kopiorna. Den autentiska hjälten är nämligen bara ytterligare en saga, en bild av vad vi egentligen skulle ha varit, ett ideal som nu tittar med övergående medlidande på våra patetiska liv.