Kartans funktion

Jag har länge fascinerats över kartor. I dagens värld kan kartans natur framstå som begränsad till dess funktion: den hjälper oss att hitta. Därmed kan också en fascination för kartan i sig framstå som absurd. Men som så mycket annat, går denna moderna funktionalitet ofta tillbaka på och rentav stödjer sig mot en helt annan och icke-funktionell mening.

Det första beviset för detta är mycket gamla kartor, som endera inte hade någon relation till verklighetens alls eller som innehöll flera avgörande ’felaktigheter’ vid jämförelse med moderna, exakta kartor. Vilken funktion hade sådana ’felaktiga’ kartor? – Funktionalistiskt lagda människor skulle förmodligen fabricera något slags behov hos människor av att ha överblick – en överblick som åtminstone kan ge dem en känsla av att ha kontroll över sin omvärld. Med hjälp av ett sådant fabricerat behov, skulle funktionalisterna sedan kunna hävda att oriktiga kartor ändå fyller något slags ’säkerhetspsykologisk’ funktion för okunniga människor. En sådan funktionalistisk tankegång tolkar emellertid dåtiden utifrån vår egen tids behov av kontroll över världen och den ’funktionalisering’ som blir följden av ett sådant behov. Som jag ser det, ingår kartan tvärtom i det skapande av världsbild som alltid föregår varje funktionalitet. Funktionalitet vilar nämligen på en åtskillnad mellan mål och medel, medan världsbilder bestämmer vilka medel vi anser oss besitta och vilka mål vi vill eftersträva. Med kartan skapar vi världen. Att klargöra precis hur detta tillskapande har skett genom kartritandet, är en stor och svår uppgift, en uppgift som måste befatta sig med religiösa, historiska, geologiska, psykologiska och fenomenologiska teman.

Det andra beviset för min tes, är människors användande av Googles gratistjänst Google World. Där kan man, från en bild av jordklotet i världsrymden, zooma sig in på satellitfoton av enskilda gator och hus. Kan denna tjänst karaktäriseras som något annat än ett fantastiskt konstverk? När jag hittar mitt eget hus och hus där jag tidigare bott, styrs jag knappast av en önskan att få överblick. En sådan överblick över min omgivning äger jag ju redan oftast. Snarare driver mig känslan av att vara del av ett större sammanhang. På samma karta där andra hittar sig själv, hittar jag också mig själv. Hur ofta sker det numera, att vi alla ryms i en och samma världsbild? Oavsett hur mycket jag än vrider och vänder på mina perspektiv, tycks ju vissa människor alltid hamna i mina tankars periferi. Den moderna, exakta kartan styrs därför av sanningens princip inte bara i den meningen att den korresponderar med någon verklighet. Därtill är den inkluderande, den kan inte utradera det vi egentligen gärna skulle blunda för. Den amerikanska militärens oro för Google World (att hemliga militärbaser skulle bli synliga för den stora allmänheten) understryker den motsättningen. Å andra sidan: kanske döljer en sådan ’sanningens princip’ mer än den gör synlig? Är den moderna, exakta kartan kanske lika kulturspecifik som någonsin medeltidens kartografiska fantasmagorier? Det vore i så fall just genom att inte synliggöra världens gränser, att under geografins skenbara gränslöshet dölja sanna skillnader.

På det hela taget skulle jag emellertid alltså hävda att kartans funktionalitet härrör ur dess icke-funktionella karaktär och inte tvärtom. Fascinationen för kartan i sig kan därför öppna upp en väg som inleds i ett av det funktionella tänkandets främsta högsäten och fortsätter vidare mot tillvarons mening. Någon borde rita en karta över flera sådana hemliga flyktvägar ut ur och in mot vår tillvaro.

Språk som symfonisk form

För någon tid sedan läste jag en liten text av den ryske kompositören Alfred Schnittke. Texten handlade om hans tankar bakom komponerandet av sin tredje symfoni. Schnittke hade länge önskat undersöka ljudet, det ljud som så att säga ännu inte blivit musik, för att gå till botten med detta ljuds alla komponenter. Tyvärr var en sådan undersökning inte möjlig inom ramen för symfonins form. Symfoni nummer tre skulle därför ses som en kompromiss mellan en önskan om att koncentrera sig på ljudet självt och den symfoniska formen, en form som kräver att lyssnaren måste kunna orientera sig – vilket i sin tur kräver att symfonin ska ha en början och ett slut, vara uppdelad i stycken, vara möjlig att dirigera, och så vidare; kort sagt att den måste ha ett förlopp.

Kontrasten mellan innehåll och form som Schnittke målar upp, är intressant. Vanligtvis brukar man ju tänka sig att innehållet (i exempelvis ett konstverk, en upplevelse, en text) är mångfacetterat, medan dess form är en enda. Schnittke vänder på det förhållandet och tycks säga att formen splittrar upp ljudets ursprungliga enhet.

Att gå tillbaka till musikens grund, att söka dess renaste essens skulle därför inte, om vi ska följa Schnittke, vara att finna det gemensamma för all musik, det vill säga dess form. Istället är det att ta sig an, att söka greppa, det enskilda ljudet.

Jag kan nog tänka mig en och annan som skulle tycka att denna fascination inför det enskilda ljudet mest förefaller vara ett uttryck för overksamhet och lathet. Musiken, skulle en sådan kritiker invända, ska vara just strukturerad och skriven på ett sådant sätt att publiken lätt känner igen sig och kan följa med. Ändå frågar jag mig: kanske har vi genom denna strukturering gått miste om något centralt för musiken, nämligen det som alls gör musik möjligt och som kanske också är grunden för den fascination som musiken utövar på oss?

Alf Nilsson, professor i psykologi, diskuterade i en DN-artikel nyligen olika teorier om språkets uppkomst. Han citerade en Steven Mithen som menar att människan började kommunicera med en ”rytmisk melodiös prosodi utan ordmeningar”. Denna teori är långtifrån allenarådande idag, men väcker en del tankar. Alla som lyssnat på barn, vet att rena tonlägesväxlingar hos den mänskliga rösten kan vara samtidigt lekfulla och kommunikativa. Men ljuden kan dessutom effektivt skapa stämningar. Själv kan jag rentav drabbas av huvudvärk när jag tvingas lyssna på de disharmoniska tonskalorna i barnskrik. Här förenas i ett enda kraftfullt uttryck ett slags lekfullt, om än ångestladdat, musicerande, kommunikation och stämningsskapande. Like skämtsamt kan man säga att barnskriket är ett extremt exempel på vad filosofen John Austin kallade ’att göra saker med ord’, det vill säga den del av språket som inte har att göra med ett rent meningsutbyte, utan med vilken vi faktiskt är förmögna att få saker gjorda i världen. Barnet lyckas ju genom sitt skrik ta kontroll över situationen och förmå de vuxna att göra det tillviljes.

Jag skulle säga att barnskriket kan tas som ett exempel på ljudets fenomen mer generellt, även de ljud som Schnittke önskade utforska. Sådana ljud har då såväl en kommunikativ som kontrollerande sida. Särskilt förmår det att väcka känslor och minnen. Med dessa egenskaper blir ljudet en fantastisk leksak för var och en som vill experimentera med sin egen förmåga att göra intryck på andra (och sig själv).

Men frågan är också: om Steven Mithen skulle ha rätt angående språkets ursprung, finns det då inte en möjlighet att språk och musik kommer ur samma lekfulla källa? I så fall skulle vi kunna tänka oss att språklig mening och musisk form är en och samma sak: nämligen struktur för ljudet. Följer vi Schnittke, skulle den språkliga meningen i så fall kunna bestå i ett långt experimenterande med ljudet, ett experimenterade som emellertid måste anpassa sig efter ’symfoniska’ regler. Dessa regler torde då helt enkelt vara: lyssnaren måste kunna känna igen sig – talet måste ha ett förlopp! Att i ett sådant språk söka utröna ljudets betydelser, måste innebära att få syn på icke-förloppet, det ostrukturerade ljudandet, bakom talets förlopp. Och det skulle också innebära att söka klargöra ljudets kommunikativa, lekfulla och styrande egenskaper, bortanför meningens och musikformens strukturer.