Kärleken

Jag har länge tänkt att jag måste fundera kring kärleken. Kanske detta bara är det första inlägget av många i denna fråga. Men först måste läsaren få reda på följande omständighet: jag är rädd för kärleken. Bakom kärleken anar jag osynliga och oönskade krafter som drar i trådarna.

Kanske beror allt detta på min förnuftsdyrkan: jag önskar ha kontroll, kan inte hänge mig.

Men på QX läste jag också nyligen om mordet på Johan Pettersson i Katrineholm 2002. Jag ser honom framför mig och börjar spekulera. Han besöker på samma ’straighta’ uteställe ofta. Vill träffa en man, men lever ensam. Kanske har han slutat hoppas. Och naturligtvis känner han till, liksom alla ’bögar’ gör, sin egen sårbarhet gentemot heterosexuella män: de har inget intresse av honom, snarare avskyr de bögen, men ibland finner de en viss underhållning i att se hur han faller offer för sina egna begär. De har blivit experter att se sådan svaghet hos andra, men gör sig blinda för betydelsen av begär hos sig själva.

För vissa är bögens svaghet omöjlig att tolerera. Jimmy kunde inte låta honom leva. Under en kväll på Statt i Katrineholm förför han Johan. Förmodligen erfar bögen just den ovisshet som han måste känna: har jag väckt en annan mans intresse eller blottar jag bara mina förhoppningar och min svaghet? Jimmys vänner invänder inte mot ’leken’ utan låter den pågå – kanske förnöjer det dem att se hur lätt en människa kan manipuleras, hur svag hon faktiskt är. Och Johan kan bara hoppas - kanske tillåter han sig att hoppas. Han öppnar sig för och tillåter den kärlekskraft som förmår honom att följa med Jimmy hem. Men sedan de lämnat Statt sticks Johan ned med flera knivhugg och dödas slutligen genom att Johan nästan helt skär av honom halsen. Hans kropp kastas i en avloppsbrunn och ligger där i en vecka innan den hittas.

Jag spekulerar över detta och tänker: kan man tillåta sig kärleken? Och: är det möjligt att älska? Vad gör kärleken med oss bögar? Hur hanterar vi berättelser som den om Johan i Katrineholm?