Utanförskap och helighet

Låt mig diskutera och uttolka en dikt i samlingen Tregångare av poeten Muhamed Omar.

”Han finns inte registrerad
på Arbetsförmedlingen
Och soc vet inte vem han är …

Ändå har han levt i landet
i mer än fjorton år
och väntat varje natt

på den sista tredjedelen
före soluppgången
då Allah stiger ner på jorden
för att betala sina anställda.” (Min kompis är ett helgon: III [sid. 71])

När jag läser Omars diktsamling, erfar jag att han beskriver känslan av att inte bli sedd – att den funktion eller icke-funktion han tilldelats i samhället på något fruktansvärt sätt blivit tillräcklig för att identifiera honom: städare, invandrare... Som svar på detta, tycks det mig, vill han upptäcka eller återupptäcka något heligt i sin svenska omgivning. I ett sådant försök deltar jag gärna som läsare.

Omar vill återskapa något heligt i sitt liv, någon plats där hans tankar kan vila och betrakta, hans begär bli tysta böner och där han kan bli sedda för den vi han, inte bemött utifrån samhällets förbestämda relationer. Frågan är: vad är längre heligt?

Men dikten som jag nyss citerade talar nu inte om någon som befinner sig inom ramen för förbestämda samhällsrelationer, i exempelvis någon yrkesroll, utan någon som står utanför. Sett inom ramen för diktsamlingen som ett försök att upptäcka ett heligt rum för det egna jaget – ett sökande som kanske blir samtidigt rebelliskt och tragiskt – måste jag fråga, både förvånat och med viss förståelse: kräver det heliga ett utanförskap?

Nu är diktens centralgestalt inte diktaren själv, utan någon som betraktas med diktarens ögon. Detta är hans kompis som befinner sig utanför samhället, men hos vilken diktaren erfar ett lugn och ett ljus: kompisen är en helig, ett helgon! Naturligtvis: det heliga kan inte skriva om sig själv, utan kräver sina profeter, sina uttolkare. Så diktaren har sett och skriver: i kompisens utanförskap finns det ingen mänsklig bitterhet eller ouppfylld längtan; istället döljer sig här ett slags helig upphöjdhet.

Denna helighet är inte något som ökar avståndet mellan diktaren och hans kompis – således understryker den heller inte kompisens utanförskap. Snarare upplever sig diktaren själv som oberörbar inför den som varken är registrerad hos soc eller arbetsförmedlingen – och skriver kursivt: ”Det som inger mest smärta / för en Oberörbar / är inte att inte beröras / utan att inte få beröra.” Den som hyser ouppfylld längtan är inte kompisen, utan den som frambär hans mat som offergåva, nämligen Muhamed Omar själv.

På en sida på nätet läser jag om Allmaktens Natt, Laylat ul-Qadr. Denna infaller under någon av Ramadans tio sista nätter – men kunskapen om just vilken av dessa nätter som är Allmaktens, avstod profeten Muhammed från att meddela. Under denna natt skickades Koranen ned av Gud till den första himlen och änglarna, för att under de 23 följande åren uppenbaras för Muhammed. Denna natt är varje år också den tid, då ödet för det följande året uppenbaras för änglarna. Nattliga böner har dock ett värde året om, ty Gud nedstiger till den första himlen också den sista tredjedelen av varje natt för att besvara, bevilja och förlåta människorna.

Kopplingen mellan natt och Gud är i kristen tradition inte så självklar. Hos oss är natten snarare full av sataniska faror. Mer generellt kan naturligtvis nattens mörker vara just en risk och innebära att vi förlorar viss kontroll och översikt över vår omvärld. Men jag kan samtidigt förstå att natten inom Islam likväl kan tolkas som en närhet till Gud: när vi inte längre upptas av våra göromål i världen, är vår uppmärksamhet ledig för bön och eftertanke. Kanske finns det också något heligt i nattlig ångest? Tänkt på detta sätt förefaller mig egentligen den kristna rädslan för natten mer märklig…

Natten är också den tid som den moderna, sekulariserade människan mest måste avsky. Dagens skarpa konturer och översikt har vikit undan och dessutom förväntas hon vila och vara ledig. Natten har blivit ett meningslöst slöseri med tid.

Jag tror att vi i bilden av den utanförstående som väntar om natten egentligen därför anar en radikal och vågad längtan: inte en längtan hos den väntande, utan en längtan hos oss själva och hos diktaren. För vi slås av att detta måste vara en scen av helighet och kan därför längta efter att bli sedda i dess ljus. Men är denna erfarenhet en nåd eller en upptäckt av någon heligt hos oss själva? Är det i scenen som vi slutligen kan blir sedda, eller måste vi ta vägen över texten, över dikten, för att slippa ut ur samhällets bojor?