Nationaldagsfirare som sceneri

I ett inslag under torsdagens P1-morgon sökte Liberala Ungdomsförbundets Fredrik Malm argumentera för förbundet beslut att inte demonstrera mot den nazistmarch, med omkring 800 deltagande, som ägde rum i Stockholm under nationaldagen den 6 juni. Enligt Malm ’har man idag tröttnat’ på den våldsamma kamp mellan vänster- och högerextremister som enligt honom i alltför hög grad karaktäriserar motdemonstrationer.

Tidigt i radiodiskussionen, där också Anna Svensson från Nätverket mot rasism deltog, refererade Malm polisens råd till de ’vanliga människorna’ som var ute för att fira nationaldagen: fortsätt fira – det är inte er nazisterna är ute efter. Man skulle ha kunnat tro att Malm härmed sökte sätta fingret på en problematisk orsak till att människor inte demonstrerar. Men i själva verket ville han med denna anekdot argumentera för att just dessa ’normala människor’ de facto inte behöver demonstrera. Malms hela argumentation för LUF:s beslut att inte delta, tycks i intervjun sväva något mellan denna anekdot och idén att vänsterextrema våldsverkare skrämt bort alla ’normala människor’.

Själv blev jag negativt förvånad över allt detta tal om ’normala människor’. Jag kom att fråga mig själv: om man kan fastslå att den stora faran för den politiska vänstern ligger i detaljerade utopier och ett välmenande tillrättaläggande av människors liv – är högerns stora synd kanske just idén om ’den normala människan’? Med andra ord: finns det något i Malms argumentation som anknyter till teman i en mer allmän högerretorik och vilka är i så fall problemen med dessa teman?

Jag skulle tro att den egentligen ganska konstiga idén om ’normala människor’ ytterst går tillbaka på ett mycket enkelt fenomen: fritidens folkmassa - exempelvis människor på en strand eller människor i en klädbutik. En individ som i någon mån känner att hon står utanför dessa normala människors hop, kan endera uppleva denna fritidens folkmassa som djupt hotande, eller också, ifall hon hyser mer människovänliga intentioner, komma att anse att människorna i massan är bättre än henne, därför att hennes bekymmer i deras perspektiv tycks ovidkommande. Såväl upplevelsen av hot, som den medmänskliga impulsen utgår från föreställningen att människorna hon ser på något sätt inte har samma inre liv som henne, utan helt enkelt kan reduceras till strandbadare eller shoppare. Detta är naturligtvis en synvilla som kommer sig av att fritiden helt enkelt är den tid då man inte längre underordnar sig ett högre syfte, utan ägnar sig åt saker och ting som är direkt behagliga. ’Vanliga människor’ är därför inte människor, utan ett fenomen som blir möjligt i vissa bestämda situationer. I själva verket kan nog de flesta människor erfara en viss grad av ensamhet och utanförskap i en större folkmassa och således övergår alla människor, just därför att de är människor, den roll de endast skenbart kan tyckas reduceras till då de ingår i en fritidens folkmassa.

I diktaturer, liksom också olika i politiska och religiösa sekter, har det alltid varit populärt att lyfta fram ’normala människor’, fritidens folkmassa. Människor på en badort i Sovjet, ’vanliga ungdomar’ med ’vanliga problem’ som man kan ’relatera till’ i någon obskyr sekt och så vidare – dessa bilder tycks liksom lugna oss och få oss att tänka att allt måhända därför inte är så farligt. Dessa ’normala människor’ tycks ju trots allt inte ha några större problem. I själva verket kan en sådan ’normalitet’ också, som vi ska se, framkallas av rädsla.

Om vi således är överens om vad idén om ’vanliga människor’ egentligen har för innehåll – fritidens folkmassa, bestämd av situationens karaktär, inte människornas – kan vi också förstå att människors bild av dessa 'normala människor’ faktiskt kan ha en betydelse utöver de givna situationer där detta fenomen uppträder: trots allt torde alla ju ha förmågan att spela rollen av en ’normal människa’. Man kan exempelvis tänka sig att i situationer där ’normala människor’ går säkra, men alla andra förutspås råka ut för någonting obehagligt, så går människor in i rollen av ’normal’. Vilket helt enkelt innebär att man ger sken av att hysa högst direkta, oproblematiska önskningar och att man har inställningen att allting annat än dessa önskningar är ovidkommande. Man smälter helt enkelt ihop med rollen av strandbadare, shoppare eller nationaldagsfirare och ger sken av att sakna alla andra intressen än de knutna till den rollen.

Jag ser framför mig hur stockholmspoliser den 6 juni sprider ett rykte bland nationaldagsfirarna om att nazister inte ger sig på ’normala människor’. Hur skräcken först griper den som hör ryktet: jag är ju trots allt inte normal som alla andra här tycks vara (jag är rojalist, jag är lesbisk, jag är katolik…)! Och hur sedan lugnet lägger sig: står jag bara stilla så här och låtsas som ingenting, kommer de nog inte att upptäcka mig.

Fredrik Malm menar nu att denna inställning inte bara är förståelig, utan rentav bör uppmuntras. Han tycks också, och är därvid inkonsekvent, lägga skulden för fenomenet på ’vänsterextremister’. Detta är i min mening ett typiskt högerargument, vars logik förtjänar att klarläggas: vänsterextremister, ja, människor som tar ställning och handlar i enlighet med sina ställningstaganden mer generellt, är aldrig ’normala människor’. Så länge vi vill värna om dessa ’normala människor’, måste vi istället anta ett perspektiv bortom våra ställningstaganden och handla utifrån den konkreta vardagen. Detta är, tror jag, också anledningen till att Malm ser det som självklart legitimt att identifiera sig med dessa ’normala människor’ och ta deras parti mot varje krav på att ställa upp på motdemonstrationer mot nazisterna.

Jag tror att denna den ’normala människans perspektiv’ i första hand är ett sätt att undslippa politiskt ansvar. Men detta innebär också att ju mer högern söker ge sken av att inte ta politisk ställning, utan helt enkelt stå på ’de normala människornas sida’ - och detta är naturligtvis en mycket attraktiv retorik för en politisk gruppering som uppställer ’vanliga människor’ i motsats till politiker - så kommer de också att uppmuntra till ansvarslöshet.

Men i förlängningen kommer denna inställning även att sprida en rädsla för att skilja ut sig och en långtgående önskan av att helt uppgå i direkta, politiskt neutrala och världsliga sysslor. Exemplet är Malms budskap till de nationaldagsfirare som i rädsla för nazister ivrar efter att slippa vara människor och att istället bli ett slags kameleonter för situationen och därmed osynliga för den risk som annars väntar dem. De önskar helt enkelt reduceras till ett slags sceneri – ty i en tragedi är det ju oftast slutligen endast dekoren som undsluppit ansvar.

Jag önskar hjärtligt att vi vid nästa nazistmarch istället skulle kunna få höra ryktet: de tänker misshandla alla invandrare, homosexuella och vänsteraktivister! Och jag hoppas att detta också väcker ilska och vilja till handling, istället för skräck och önskan att inte synas. Ryktet skulle nämligen tala till vår medkänsla, istället för att uppmana oss att förbli 'normala'.