Äktenskapliga ansvar

Jag har på sistone funderat över min syn äktenskapet och kommit att inse att mina tidigare åsikter i frågan varit i behov av viss revidering. Det jag haft emot äktenskapet, för visst har jag och fortsätter att vara mycket kritisk mot institutionen, är att det fungerar exkluderande. Exkluderande, vill jag tillägga, inte bara mot andra människor, utan mer generellt också mot andra former av social och erotisk samvaro. Människor, det är min övertygelse, är i grunden sociala och erotiska. Genom att i lag och i moralisk dogm slå fast under vilka former social och erotisk samvaro är sanktionerat från samhällets sida (oftast slås just den heterosexuella familjen fast som sådan form), dömer man många människor till ensamhet, vilket ofta är plågsamt.

Men denna lagliga och moraliska reglering har inte bara inneburit en gränssättning. I ett samhälle där tillgången till något värdefullt, såsom samvaro, institutionaliseras, kommer institutionen snart att uppfattas som ett ideal. Jag tror i själva verket att en hel del av vår tids kroppsideal och starka polarisering mellan män och kvinnor ytterst har sin orsak i äktenskapets ideal.

I ett liberalt samhälle vars övergripande ideologi är individens begär, täcks dessa gränssättningar och institutionaliseringar över. När man och kvinna träffas och gifter sig, beror detta ofta på deras begär till varandra, men också på samhällets krav. På något märkligt sätt lyckas många liberalt sinnade människor att reducera det senare kravet till individernas egna önskningar: människor gifter sig därför att de själva vill leva i ett samhälleligt sanktionerat äktenskap. Denna liberala reduktion av institutionen äktenskap, innebär tyvärr att då individen misslyckas med att finna en lösning på sina begär, hon eller han skyller på sig själva (jag måste träffa en partner och gifta mig; jag borde försöka få äktenskapet att hålla), istället för den djupt problematiska moraliska och lagliga institutionen äktenskap. Min önskan vore att fler kunde se att de alternativa former av social och erotisk samvaro som faktiskt finns (olika slags kollektiv, samkönat samboende, vänskap, ’kk’, osv), många gånger faktiskt bättre skulle kunna motsvara deras erotiska och sociala behov.

Jag tror egentligen att den ökande ensamhet vi ser i samhället, beror på att den ytterst märkliga polariseringen mellan ensamhet å ena sidan och heterosexuell tvåsamhet som faktiskt, det måste vi faktiskt våga se, framförs som ideal genom mycket effektiv propaganda i allt från klassisk opera till tv:ns tvåloperor.

På senare tid har jag emellertid insett följande: skyldig till den nuvarande situationen är inte bara det traditionella äktenskapet. Den nuvarande situationen, som präglas av en polarisering mellan tvåsamhet och ensamhet, har också sin grund i de mycket mer sentida fenomenen sekularisering och individualisering.

Låt mig ta den konservativa frasen ’familjen är samhällets grundsten’ som exempel. Denna fras kan i själva verket tolkas på två sätt. Det vanligaste är helt enkelt att förstå den som ett sätt att exkludera just de former av samboende eller ensamboende som inte faller under vad man avser med uttrycket ’familj’. Tanken är då att samhället på något metafysiskt sätt är beroende av den specifika form av erotisk och social samvaro som man avser med ordet ’familj’ och därför måste det gynna just denna samvaroform och missgynna andra. Detta är, på det hela taget, en fullständigt vidrig avsaknad av förståelse för andra människor, en oförståelse som egentligen är föga traditionell (de som använder frasen i denna bemärkelse tycker emellertid mycket om att utmåla sig själva som bevarare av traditionen). Den andra tolkningen av ’familjen är samhällets grundsten’, är istället att låta frasen fungera som ett krav ställt mot familjen. Familjebildning är på intet sätt enbart till för individernas tillfredsställelse – familjen ska vara en social institution som är öppen gentemot det övriga samhället. Jag tror att denna tolkning är mycket mer traditionell än den förra (åtminstone går den, mig veterligen, tillbaka till det antika Grekland).

I dagens samhälle har de sociala kraven på familjen i stort sett övergivits till förmån just för idén om individernas behovstillfredsställelse. Denna förändring beror kanske främst på uppkomsten av en föreställning om romantisk kärlek på 1700- och 1800-talen. Slutsatsen blir då att det inte bara är familjeinstitutionen generellt, utan också (eller kanske snarare) den borgerliga familjen som i namn av individuell njutning och det privatas helgd stänger sig för omvärlden, som är grunden för den ovannämnda polariseringen mellan tvåsamhet och ensamhet.

Det individualistiska motstånd mot äktenskapet som jag ovan föreslog som lösning, skulle med andra ord kunna komma att bli ganska tandlöst mot det borgerliga äktenskapet, som också gjort individuella begär till honnörsord. Jag vill i och för sig vidhålla att äktenskapet tillfredsställer en ganska liten del av människors sociala och erotiska behov och att andra samvaroformer måste lyftas fram. Men kanske måste vi parallellt med detta också ställa mycket traditionella krav på såväl äktenskapet som andra samvaroformer att förbli öppna för det omgivande samhället?

Intressant nog är det just denna idé om de äkta makarnas öppenhet gentemot samhället (och gentemot Gud) som genomsyrar olika religiösa äktenskapsceremonier. Kanske bör dessa ceremonier således inte undanskaffas? Kanske bör deras budskap snarare understrykas och den samhällsmoraliska innebörd de implicit lägger i äktenskapet uppvärderas?