Freud och icke-rationella beteenden

Jag har just läst igenom Sigmund Freuds fallbeskrivning Råttmannen. Häri finns en rad ganska suspekta men samtidigt märkligt intuitiva tankegångar. Jag ska ge en mycket reducerad och förenklad version av den kanske mest kända, nämligen den om råttorna.

Freuds klient är en ung, tvångsneurotisk man. Ett av de tvång han återger under en session, gäller en episod vid slutet av en längre militärövning där han deltagit. En kapten har en kväll berättat för honom om ett visst slags tortyr, där en potta fylld med råttor binds fast vid offrets bakdel så att de tränger in i anus. Historien väcker starka känslor av lust och motstånd hos klienten. Dagen efter, levererar samme kapten ett paket till klienten och låter samtidigt meddela att en annan soldat lagt ut portot. Senare lyckas Freud få fram att hans klient redan vid detta tillfälle vet att det inte är sagda soldat som lagt ut portot, utan en kvinnlig anställd vid poststationen. Emellertid utvecklar klienten följande tvångstanke: om jag inte betalar tillbaka pengarna till soldaten, så kommer något fruktansvärt att hända min far! Till saken hör att fadern varit död sedan flera år.

Klienten är på ett tydligt sätt splittrad i sina känslor kring och åsikter om detta tvång: stundom säger han sig inte förstå utan snarare förlöjligar sig själv, stundom söker han rättfärdiga sina tankar.

Freuds ’lösning’ på tvånget är, i mycket reducerad och förenklad form, den följande: klientens far hade vid något tillfälle i det förflutna berättat om en episod vid sin egen militärtjänstgöring, där han spelat bort pengar på kortspelet ’spelråtta’. En annan soldat hade emellertid kommit till hans undsättning och lånat honom pengarna. Senare i livet hade fadern letat efter denna soldat för att kunna betala tillbaka pengarna, men hade inte lyckats hitta honom. Freuds tanke är att kaptens historia om råttorna, genom ordassociationer (bland annat ’spelråtta’), väckt en rad komplex till liv hos klienten och att han så att säga repeterade faderns historia med spelskulden genom sin egen ’portoskuld’.

Idag, då tvångsneuros ju helt enkelt förstås som en sjukdom och genom att ha underordnats denna metafor helt enkelt antas kräva någon botande behandling, kan denna freudianska förklaring nästan förefalla oss grym. Någon kan rentav retoriskt fråga: hur skulle det vara om en läkare satte igång och filosoferade kring en patients cancersvulst? Är det inte bättre att helt enkelt ge patienten en medicin?

För att förstå Freud idag, måste vi nog söka komma förbi vår tids besatthet av diagnoser och sjukdomsmetaforer. Notera att jag inte hävdar att detta nödvändigtvis skulle ge en helt igenom korrekt bild av tvångsbeteende, men jag tror att vi åtminstone får upp blicken för andra aspekter av ett sådant beteende än annars.

För Freud måste tvångstankar kunna förstås rationellt, eller, som han skulle säga, det omedvetnas impulser måste göras medvetna för jaget. Tvångstankar är därvid inte en sjukdom, någon förstörelse av eller avvikelse från ett annars välfungerande medvetande. Istället kan just tvångstankarnas impulser göras förståeliga i sig. Kort sagt: det går att förstå hela psyket, även där det tycks oss fullständigt absurt.

Rationellt hade klientens beteendet i det ovan givna exemplet varit, om han helt enkelt rättat kaptenen ifråga om portot och sedan vid nästa tillfälle gått och betalat tillbaka skulden till den som faktiskt lagt ut pengarna för hans skull. Mer generellt vet vi själva många gånger i livet vad som vore mest rationellt att göra – trots att vi inte handlar i enlighet därmed. Den spänning i vårt psykiska liv som däri ger sig till känna, och som många ibland hävdar utgår från en låg grad av disciplin, menar Freud går tillbaka på relationen mellan jaget och det omedvetna. Vad Freud föreslår, och jag kan inte se att det förslaget vore sämre än något annat, är att de omständigheter vi faktiskt har omkring oss kan laddas med betydelser från andra, omedvetna, sammanhang och att de beteenden som således kan förefalla irrationella under de faktiska omständigheterna, likväl är rationella utifrån detta tillagda eller undermedvetet upplevda sammanhang. Utifrån ett sådant perspektiv blir det ytterligt märkligt att avfärda vårt icke-rationella beteende som tillfälligheter eller utslag av någon ofullkomlighet hos vårt medvetande. Istället måste vi söka förstå oss själva.

Jag kan egentligen endast se två möjligheter utöver det synsätt Freud representerar: endera hävdar vi att icke-rationella beteenden aldrig kan förstås, blott diagnostiseras och medicineras, eller också föreslår vi något annat sätt att förstå dem. Ibland är jag rädd för att man idag inte inser vikten av vilket av dessa alternativ man väljer.