Några invändningar mot uppdelningen mellan åsikt och fakta

Många gör idag en mycket märklig distinktion mellan att hysa åsikter och att ta reda på fakta. Själv tror jag att en liknande, men inte samma, uppdelning kan vara viktig att göra, men vill argumentera för att en alltför lättvindig distinktion innebär att vi också frånsäger oss allt ansvar för såväl åsikter som våra idéer om ’fakta’.

Skillnaden tycks gå tillbaka på uppdelningen mellan subjekt och objekt. Medan mitt subjekt endast har absolut värde för mig själv, har den objektiva värden ett absolut värde för alla. Att hävda subjektiva åsikter, är därför helt skiljt från att säga något om fakta, medan att säga något om fakta inte säger något om mig själv och mina åsikter.

En sådan uppdelningen innebär att vi endast är hänvisade till olika slags tvång och retoriska medel för att övertyga någon annan om våra subjektiva åsikter. Om vi däremot talar fakta, kommer ingen att invända, eftersom de ’kan se för sig själva’. Båda dessa idéer är djupt problematiska och innebär brist på ansvar, men har trots detta en ganska stor spridning i vårt samhälle. Politik har många gånger blivit fråga om att skrika högst och ha flest på sin sida, medan olika institutioner massproducerar helt absurda utredningar som gör anspråk på att bara utvärdera hur saker och ting ’faktiskt är’. Därur har det också uppstått två ’sfärer’ i samhället, varav den ena föraktar uppriktig undersökning som världsfrånvändhet och politisk naivitet, medan den andra ser ner på politikens bullersamma debatter och föredrar att tala om professionalism.

I min mening har båda grupperingarna fel, även om de ’professionella’ har mer fel än ’politikerna’. Politiken är förvisso scenen för maktkamp, men jag vill ändå hävda att politiker idag bör inta en annan attityd på åsikter. Som jag ser det, är åsikter alls inga frikopplade axiom som man bara antar som 'sanna' och sedan försöker pådyvla andra. Åsikter är snarare något man tillägnar sig i livet och intar gentemot livet i dess helhet. Den definitionen innebär att alltför snäva åsikter faktiskt kräver att man begränsar sin syn på livet. Exempel är högerpolitiska idéer om den starkes rätt, som många ungdomar från finare familjer ibland hyser. Om sådana åsikter ska vara trovärdiga för en själv, måste man förmodligen göra sig blind för såväl sin egen verklighet som sitt eget känsloliv. Jag vill hävda: för att kunna respekteras för sina åsikter, måste man inemellan vara tyst och lyssna, göra en ansträngning och söka förstå - inte minst sin egen situation och verklighet.

De ’professionella’ har fel på två viktiga punkter. För det första måste de inse att de stora, samhällsövergripande besluten bör fattas inom ramen för politiken och att de själva måste begränsa sig till icke-normativa utsagor. Detta torde gälla även de som ägnar sig åt utvärderingar av exempelvis olika samhällsinstitutioner och därvid inbillar sig att de kan föreslå ’förbättringar’ utan att göra en rad politiska överväganden som egentligen borde vara föremål för en politisk debatt. Å andra sidan bör man naturligtvis inte överlåta alla delar i en utredning åt politisk debatt (vilket nuförtiden tycks ske med Statens Offentliga Utredningar).

För det andra måste dessa ’professionella’ inse att de vetenskapliga begreppen och analysinstrumenten är under ständig förändring och att de därför måste vara en del av en vetenskaplig debatt. Den pragmatiska lösning som använder ’olika teorier för olika analyser’ har helt och hållet missat att det först är med teorier som vi alls får syn något i världen utöver våra egna begär och möjligheter. Endast genom att delta i teoretiska debatter och ta del av andras vetenskapligt relevanta idéer, kommer man ut ur föreställningen att den egna blicken är teoretiskt oskuldsfull. Den air av upphöjdhet över all debatt som intas av så många ’professionella’, avslöjar endast att de underförstått antar uppdelningen mellan objekt och subjekt och därmed blir blinda för de egna teoretiska antaganden med vilka de närmar sig världen. I min mening är hela den professionella inställningen – att alltid veta hur forskningen ska gå till, att ha alla ’analysverktygen’ redo, att ständigt påpeka vikten av standardisering i olika utvärderingar i syfte att möjliggöra jämförelser – fullständigt motsatt en vetenskaplig hållning. De ’professionella’ följer samma stig genom skogen av fakta och påstår att de genom denna standardiserade procedur lättare kan se förändringar och jämföra resultat. Vetenskapen inser att en sådan stig snarare innebär att man gång på gång tar på sig samma begränsning av blickfånget och därför också hela tiden missar de viktigaste fakta som skogen döljer en bit bort från stigen.

Den skillnad mellan vetenskap och politik som jag skulle vilja se, är helt enkelt den mellan vara och böra. Lägg märke till att vara naturligtvis inte är objekten, medan böra endast hör till subjektet. Någonting som är, är endast för människan och människan bör alltid någonting i sin värld. Men det är vetenskapens uppgift att klargöra och förstå det som är, och politikens att diskutera vad som bör göras. Lätt märke till att en sådan ’arbetsfördelning’ är helt skiljd från dagens, där vetenskapen snarare ges uppdraget att klargöra vad staten eller företagen bör göra, medan politiker många gånger ordar om hur verkligheten faktiskt ser ut.