Fildelning

Polisens ingripande mot The Pirate Bay och protesterna mot detta ingripande väcker ett behov hos mig att söka reda ut vad debatten egentligen handlar om. Låt mig presentera några indelningar (och i förbigående ursäkta eventuella misstag när det gäller tekniska termer!).

Jag tror att de som protesterar mot ingripandet kan indelas i tre grupper: 1. de som privat tjänar på att kunna ladda ner film och musik gratis, 2. de som anser att förbudet mot fildelning är felaktigt och 3. de som anser att staten och polisen förlorat all legitimitet i (minst) denna fråga och hädanefter endast framstår som en aktör vilken som helst.

För den tredje gruppen är det oväsentligt vem som har rätt i sak. I polisen, antipiratbyrån och sig själva ser de helt enkelt olika maktcentra som angriper varandra. Angreppen på polisens hemsida är ett uppenbart exempel på ett sådant synsätt, liksom också uttrycket ’nätpiraterna har vunnit’. Anarkism är inte nödvändigtvis ledstjärnan för denna åskådning. Det finns en mängd olika platser och tider där staten de facto lierat sig med särintressen och således kommit att strunta i allt vad rätt heter. Detta gäller framför allt korrumperade stater och kanske även vissa enskilda sakfrågor i annars välfungerande samhällen. Att bekämpa staten som en aktör bland många är i dessa fall föga anarkistiskt, utan kan snarare utgå från en önskan om att återupprätta en väl fungerande stat.

Den första gruppen skulle kunna förstås som just ett visst särintresse, och saknar en önskan om att utröna vad är rätt eller fel. I min mening måste människor i denna grupp, ifall de vill ge sig in i debatten eller protestera och inte tillhör grupp tre, förmå se att de drivs av vinstintresse och således, precis som människor måste göra i andra liknande sammanhang, göra ett försök att se bortom detta intresse och klargöra vad de uppfattar vara det rätta. Detsamma gäller också människor i vinstdrivande företag som tjänar på att människor inte fildelar. Detta krav hindrar naturligtvis inte att deras olika erfarenheter kan bidra till olika uppfattningar om vad som är rätt, eller att man uppfattar sitt eget intresse som uttryck för något automatiskt rätt (’folkets vilja’, ’marknadsekonomins förutsättningar’, och så vidare): sådan uppfattningar är fortfarande något annat än det rena särintresset.

Somliga söker komma förbi intressekonflikten genom att säga att företagen i sista hand skulle tjäna på laglig fildelning eller att de som idag fildelar ytterst kommer att bli förlorarna i ett samhälle utan det aktuella upphovsrättsskyddet. Jag tror att sådana försök bara är ett uttryck för särintressen som inte vågar ta ställning. Det betyder dock inte att man inte kan, på olika sätt, komplicera bilden av vem som tjänar på vad och på så sätt problematisera bilden av någon statisk och enkel dualistisk intressekonflikt.

Det är den andra gruppens frågeställning jag själv önskar uppmuntra till. Denna grupp omfattar till exempel de som demonstrerade i Stockholm och Göteborg igår, den 3 juni. Frågan är: vad är rätt? Det är viktigt att påpeka att denna fråga på intet sätt genast tvingar oss att följa lagen. Förvisso kan man säga att det är rätt att alltid följa lagen, men det är i så fall bara ett av många möjliga svar på frågan. Å andra sidan vill jag hävda följande förutsättning: att vi ställer frågan om vad som är rätt, förutsätter att vi erkänner statens våldsmonopol och således dess rätt att straffa oss när vi begår ett lagbrott. I annat fall bör man nämligen inte diskutera rätt, utan demonstrera makt – det vill säga gå över till grupp tre. Diskussion förutsätter med andra ord att vi inte hävdar att staten representerar ett särintresse, utan istället medger att den bygger sitt ställningstagande på en uppfattning om vad som är rätt – ett ställningstagande vi förvisso kan hävda är felaktigt. Uppenbarligen gäller detta såväl fildelare som företag.

Argumenten kring vad som är rätt, tror jag kan indelas på följande sätt. Först måste vi klargöra vad vi vill främja: företagen, kapitalismen, fildelarna, ’folket’, kulturarbetarna, ’kulturen’… Sedan måste vi söka visa hur olika lagar skulle gynna respektive missgynna det vi själva vill främja. Detta kan ske med nationalekonomiska, sociologiska, statsvetenskapliga eller andra teorier. Det räcker således inte med ett ställningstagande (’jo, företagen måste gynnas!’), liksom heller inte med ett vetenskapligt resonemang (’fildelning, som jag visat, är positivt i ekonomiskt hänseende’).

Själv står jag på kulturkonsumenternas och den goda kulturens sida, eftersom jag anser att god kultur är viktigt för vår självkännedom, vår gemenskap med andra och vår andliga utveckling. Jag är inte lika intresserad av att gynna företagen och kapitalismen, eftersom jag egentligen önskar ett annat ekonomiskt system än det nuvarande och dessutom är högst tveksam till att ett lands ekonomiska tillväxt egentligen är särskilt viktiga för de värden jag vill hävda. Jag tror inte heller att god kultur gynnas av krav på ’säljbarhet’. Däremot tror jag att god kultur kräver pengar till kulturarbetarna. Å andra sidan har pengar på olika sätt kommit kulturarbetare till del när många människor satt ett högt värde på god kultur i ett samhälle och jag tror faktiskt att fildelning skulle kunna bidra till att sprida en sådan värdesättning. Dessutom kommer ju kulturen många fler till del genom fildelning och urvalet blir mycket större, varför kulturen gynnas. Generellt sett är jag således för fildelning, men anser att vi måste hitta alternativa sätt att ge pengar till kulturarbetarna. Det sista är mer en lagteknisk och byråkratisk fråga. Fildelningen i sig tror jag kommer att skapa en beredvillighet att på något sätt ge pengar till de som skapar musik, film och så vidare.

Vad kan vi lära av detta? Jo, om vi är intresserade av diskussion och inte maktdemonstration:
- Så måste staten och polisen tillse att de inte gynnar särintressen utan hävdar det rätta, samtidigt som debattörer och protesterande blir mer generösa när det gäller att se statliga representanters vilja att diskutera vad som är rätt och fel (oavsett om man är av samma åsikt eller inte).
- Särintresserade måste skapa sig en uppfattning om vad som är rätt bortom sina egna särintressen innan de ger sin in i debatten eller börjar protestera.
- Vi bör inte söka bortförklara intressekonflikter, utan erkänna dem.
- Vetenskapliga resonemang kan ha betydelse för våra ställningstaganden, men ytterst måste vi också ta ställning för vilka värden vi egentligen vill hävda. Vetenskap kan annars bli en retoriskt objektiv täckmantel för våra ställningstaganden.