Meditation över träd

Träd är nog den symbol som kan laddas med flest betydelser. Märkligt är därför att trädet så ofta får framstå som den enklaste symbolen av alla: substantivet, 'det där tinget', det alla känner till och har en föreställning om.

Ibland när jag går bland träd, kan jag plötsligt få intrycket att de är kusliga. Deras förvridna stammar påminner mig om tortyr. Vid något tillfälle har jag fått denna idé: människor som hamnar i helvetet, förvandlas i själva verket till träd. Alla som någonsin sökt hålla armen utsträckt under flera minuter, vet vad jag talar om. När vinden viner genom träden, tänker jag mig, är det som helveteselden och trädens sus är de tystade skriken från plågade själar. Att leva ett trädliv – ett sekel, flera sekel? – måste förefalla vara en evighet. Kanske, invänder jag, beror denna kuslighet bara på att trädens liv förblir hemligt och osynligt för oss människor. För visst lever de: växer, förökar sig, dör. Men allt detta liv har en för oss så främmande karaktär, och inte sällan upplever vi det främmande som kusligt.

Träd är uråldrigt vackra. Naturligtvis estetiskt vackra, men därtill kommer motsättningen mellan vår tillfälliga blick och de många år som ligger bakom vad blicken ser. Trädet påminner oss om att vårt mänskliga tidsperspektiv bara ett är bland många och att de flesta händelser i världen har ett tidsspann sådant att vi aldrig förstår att de alls äger rum.

Jag tror att den fornnordiska idén om kosmos som ett träd, Yggdrasil, kan förstås genom denna tanke om tid. Kosmos växer och utvecklas, men dess enskilda grenar och blommor – världar, djur, människor och Gudar – märker det aldrig. Ändå är det just grenarna och blommorna som utgör trädets tillväxt. Bilden av kosmos som ett träd, utpekar därför människans och Gudarnas blindhet för deras egen egentliga roll i det kosmos som växer, blir starkt och vackert och dör. Därtill kommer att trädet, alltifrån dess tillstånd som frö till dess död, fortsätter att vara just ett enda väsen. Varje enskild del är beroende av helheten och helheten är beroende av varje enskild del. För denna insikt är Yggdrasil ett tilltalande uttryck.

Jag tänker också på beskärning av träd och hur det i många kulturer kommit att stå som metafor för det vackra. Trädet blir inte fulländat vackert, tänker man sig, förrän vi har vant oss vid att skära bort tillfälligt vackra grenar och tillfoga trädet ett slags smärta. Endast ur smärta och medveten urgallring, lär vi oss, uppstår ordning och skönhet. I auktoritära samhällen har därför ordnad natur alltid varit omtyckt. Barockens trädgårdar, ansade under den epok då Europas länder blev centralstyrda nationalstater, var idel raka linjer och centralpunkter. Här har man velat tänka natur och kultur samtidigt: ordning inte bara är funktionellt, utan också någonting skönt. Ordning och kultur är inte emot naturen, utan innebär dess fulländning. Hur förhåller sig denna tanke till idén om ett ’kosmosträd’? Förvisso finns det en balans hos det beskärda trädet, men samtidigt förloras bilden av trädet som den allvetande helheten av allt existerande. Gud har blivit den transcendente trädgårdsmästaren.

Kanske skulle en evolutionsbiolog hålla med om nästa tankebild som kommer upp i mina tankar: trädets form är inskriven i människans egen konstitution. Utan träd, tänker jag mig, hade vi och aporna heller inte haft den kroppsform som gör det möjligt att klänga: händer med långa fingrar, svanskota, god balansförmåga, rörlighet. Men vilket träd är vi är anpassade till? Inte något specifikt träd, naturligtvis, så frågan är smått absurd. Snarare är vi anpassade efter trädens själva form, deras essentiella förekomst. Och så säger somliga att filosofins formbegrepp är ovidkommande metafysik… Märkligt nog är trädet därför alltid redan ett begrepp, men det är ett begrepp vars tecken är skrivna i vår kropp. Därför är det ett ovanligt dåligt exempel för de teorier som vill hänföra begreppens uppkomst till upprepade sinnesintryck. Så har vi återkommit till motsättningen mellan de osynliga kosmiska eller evolutionära tidsspannen och den mänskliga blicken. Hur många av vår kulturs tvisteämnen kan egentligen hänföras hit?