Kartans funktion

Jag har länge fascinerats över kartor. I dagens värld kan kartans natur framstå som begränsad till dess funktion: den hjälper oss att hitta. Därmed kan också en fascination för kartan i sig framstå som absurd. Men som så mycket annat, går denna moderna funktionalitet ofta tillbaka på och rentav stödjer sig mot en helt annan och icke-funktionell mening.

Det första beviset för detta är mycket gamla kartor, som endera inte hade någon relation till verklighetens alls eller som innehöll flera avgörande ’felaktigheter’ vid jämförelse med moderna, exakta kartor. Vilken funktion hade sådana ’felaktiga’ kartor? – Funktionalistiskt lagda människor skulle förmodligen fabricera något slags behov hos människor av att ha överblick – en överblick som åtminstone kan ge dem en känsla av att ha kontroll över sin omvärld. Med hjälp av ett sådant fabricerat behov, skulle funktionalisterna sedan kunna hävda att oriktiga kartor ändå fyller något slags ’säkerhetspsykologisk’ funktion för okunniga människor. En sådan funktionalistisk tankegång tolkar emellertid dåtiden utifrån vår egen tids behov av kontroll över världen och den ’funktionalisering’ som blir följden av ett sådant behov. Som jag ser det, ingår kartan tvärtom i det skapande av världsbild som alltid föregår varje funktionalitet. Funktionalitet vilar nämligen på en åtskillnad mellan mål och medel, medan världsbilder bestämmer vilka medel vi anser oss besitta och vilka mål vi vill eftersträva. Med kartan skapar vi världen. Att klargöra precis hur detta tillskapande har skett genom kartritandet, är en stor och svår uppgift, en uppgift som måste befatta sig med religiösa, historiska, geologiska, psykologiska och fenomenologiska teman.

Det andra beviset för min tes, är människors användande av Googles gratistjänst Google World. Där kan man, från en bild av jordklotet i världsrymden, zooma sig in på satellitfoton av enskilda gator och hus. Kan denna tjänst karaktäriseras som något annat än ett fantastiskt konstverk? När jag hittar mitt eget hus och hus där jag tidigare bott, styrs jag knappast av en önskan att få överblick. En sådan överblick över min omgivning äger jag ju redan oftast. Snarare driver mig känslan av att vara del av ett större sammanhang. På samma karta där andra hittar sig själv, hittar jag också mig själv. Hur ofta sker det numera, att vi alla ryms i en och samma världsbild? Oavsett hur mycket jag än vrider och vänder på mina perspektiv, tycks ju vissa människor alltid hamna i mina tankars periferi. Den moderna, exakta kartan styrs därför av sanningens princip inte bara i den meningen att den korresponderar med någon verklighet. Därtill är den inkluderande, den kan inte utradera det vi egentligen gärna skulle blunda för. Den amerikanska militärens oro för Google World (att hemliga militärbaser skulle bli synliga för den stora allmänheten) understryker den motsättningen. Å andra sidan: kanske döljer en sådan ’sanningens princip’ mer än den gör synlig? Är den moderna, exakta kartan kanske lika kulturspecifik som någonsin medeltidens kartografiska fantasmagorier? Det vore i så fall just genom att inte synliggöra världens gränser, att under geografins skenbara gränslöshet dölja sanna skillnader.

På det hela taget skulle jag emellertid alltså hävda att kartans funktionalitet härrör ur dess icke-funktionella karaktär och inte tvärtom. Fascinationen för kartan i sig kan därför öppna upp en väg som inleds i ett av det funktionella tänkandets främsta högsäten och fortsätter vidare mot tillvarons mening. Någon borde rita en karta över flera sådana hemliga flyktvägar ut ur och in mot vår tillvaro.