I ett avsnitt av Star Trek upplever en av huvudkaraktärerna, O’Brien, ett plötsligt främlingskap inför sina nära och kära efter en kortare bortavaro. Han får genast misstankar om att samtliga blivit utbytta mot kopior och tar på sig rollen av att avslöja komplotten och bli hjälte. I slutet visar det sig att det är O’Brien själv som är kopian. I den sista scenen skjuts han ned och medan han oförstående långsamt dör bort, står den verklige O’Brien och talar med de andra karaktärerna om kopian. I deras ögon har han varit en förprogrammerad docka, en säkerhetsrisk vars likhet med originalet imponerar.
Jag får ibland känslan av att vara en kopia, en känsla jag säkert delar med andra. Våra liv är tragedier och vi själva dömda att aldrig helt greppa vidden av den sanningen.
Den antika tragedin handlade alltsomoftast om att större, gudomliga berättelser – det som enklast kallas ’ödet’ – grep in i och tillintetgjorde den enskildes historia. I den moderna tragedin griper liknande krafter in i människornas liv, men krafterna, så länge de inte bara blivit okända och namnlösa, har utbytts mot ’det sociala’, familjen, begäret och så vidare.
Kanske ligger tragedins magi emellertid inte endast i att större makter krossar de ringare. Kanske ligger den också i det faktum att de större makternas kraft ligger i den lätthet med vilken deras historia berättas. Deras historia har en början, en intrig och ett slut. Zeus var gudarnas konung och gjorde diverse hjältedåd. ’Det sociala’ har sina idealtypiska hjältar, såsom ’överklass’ och ’underklass’. Familjen är en utdragen men enkel pjäs, som kretsar kring förbestämda aktörer. I dessa enkla berättelser, ges inget utrymme åt de enskilda människornas komplexa liv, de liv som inte låter sig berättas. De stora berättelserna är som de kungliga trumpetstötarna som överröstar det hungrande folkets lågmälda klagan.
Om detta är våra liv, en ohörbart mumlande vid sidan av hovlivet, kan vi endast välja mellan att leva två tragedier. Endera gör vi oss till kopior, spelar med en tid i något gudomligt drama, för att efter några år avslöjas som förfalskningar. Eller också vägra vi att vara kopior och träder in i ett främlingskap, agerar som O’Brien i Star Trek. Vi ser de andra som aktörer och tror oss om att vara autentiska hjältar. Emellertid; i dramats slutakt är det alltid vi själva som kommer att avslöjas som kopiorna. Den autentiska hjälten är nämligen bara ytterligare en saga, en bild av vad vi egentligen skulle ha varit, ett ideal som nu tittar med övergående medlidande på våra patetiska liv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Att vägra vara kopia leder undantagslöst till främlingskap, om jag har tolkat dig rätt. Tragedier utmärks av sin oundviklighet. Att antingen som kopia uppslukas av något drama eller att tvingas till främlingskap på grund av sin vägran att vara just kopia utgör, åtminstone till synes, ett dilemma. Är detta dilemma verkligt eller endast skenbart? Om dilemmat är skenbart är väl även tragedin skenbar? Denna tanke kanske bara är ett patetiskt försök av mig att styra verkligheten efter mina önskningar om hur den borde vara beskaffad.
I min text försökte jag omdefiniera tragedin något och föreslog att den kunde ses som de stora berättelsernas omstöpande av de enskilda människoödena. På så sätt kan den kopplas till ’det sociala’, ’familjen’ och så vidare – alltså till stora berättelser, eller moderna gudar – och inte bara till det förutbestämda. Därför skulle jag inte säga att livets tragedi ligger i valets oundviklighet, utan i själva förekomsten av moderna gudar, våra egna ideal, inför vilka våra liv ständigt riskerar att framstå som patetiska.
Jag kommer dock att tänka på den gamle sociologen Alfred Schütz, som teoretiserade kring nära sociala relationer. Ju mer tillfälliga möten är mellan två människor, desto mer tenderar de att bygga på våra idealtypiska bilder av varandra (jag bemöter en invandrare mer baserat på mina fördomar om invandrare när jag möter henne i till exempel busskön, än när jag lär känna henne privat). Ju närmare vi kommer varandra, desto mer upplöser sig idealtyperna och blir till ett gemensamt, komplext livsmönster. Kanske är därför räddningen från livets tragedi våra nära och kära, för vilka vi ändå, åtminstone i vardagen, kan framstå som de verkliga och komplexa människor vi är.
Men för oss själva? – Det vill säga: för våra medvetna eller omedvetna idealbilder av oss själva? Åtminstone tror jag att det är svårare att bryta med tragedin när vi ser på våra liv med egna ögon.
Efter din kommentar ställs jag inför en annan fråga. Eller kanske var det denna fråga som egentligen var min ursprungliga fråga, men mitt försök att ställa den misslyckades. Jag menar att man som människa ständigt strävar efter att dels förstå vem man är och dels förstå hur man framstår för andra.
Uppgiften att förstå vem man själv är försvåras av både ens egna och andras idealbilder av vem man är. Den andra uppgift man har försvåras av att man å ena sidan redan ligger illa till med den första uppgiften, och dessutom har man problemet att omgivningen runt en redan har definierat vem de tror att man är. Om en definition redan är fastslagen är den mycket svår att förändra. Handlingsutrymmet är således mycket begränsat. Kanske är handlingsutrymmet allra mest begränsat när det gäller ens nära och kära. De tror sig veta så väl vem man är att man aldrig kan bryta deras uppfattning, vilket gör en till fången i deras idealbild av hur man bör vara.
Vi har alltså två uppgifter som båda är mycket svåra och som dessutom är förbundna med varandra på ett sätt som försvårar ytterligare. Det är ur denna reflektion som min fundering om tragediers oundviklighet springer. Om man följer sin och andras uppfattning om vad man är eller bör vara, är man inte då en kopia? Om man istället försöker bryta sig loss från detta blir man inte då ohjälpligt tvingad till främlingskap? Jag hoppas innerligt att det finns en väg ut ur detta, men jag kan inte komma ifrån känslan att jag bedrar mig själv genom att ha denna önskning. För tänk om frigörelse från tvånget att vara en kopia oundvikligen leder till förlust av ens nära och kära, d.v.s. främlingskap, eftersom ens nära och kära är de enda som har möjlighet att se oss för det vi verkligen är.
Post a Comment